När börjar man bli gammal?

PREMIUM MATS BJÖRKMAN 2026 är året då jag ska fylla 60. Jag har generellt inga problem med att fylla år och tycker att varje födelsedag bör firas som en framgång – inte som en nedräkning mot det oundvikliga ödet. Därför har jag varit förskonad från såväl 40- som 50-årskriser. Frågan är dock om jag inte har börjat uppleva en tidig variant av 60-årskris.

Min misstanke om att jag kanske upplever en liten livskris är att jag allt oftare ställer mig frågan som utgör rubriken för denna blogg. ”Gammal” är till stor del ett subjektivt begrepp när det gäller mänsklig ålder och det råder ingen tvekan om att vi förblir allt vitalare allt längre upp i åldrarna. Tänk exempelvis på vilket koncept en ung Paul McCartney hade av 64-åringar när han skrev sin kända låt på 60-talet..!

”När börjar man bli gammal?” är inte bara en filosofisk fråga för mig, utan något jag börjar undra rent praktiskt. Anledningen är att jag är splittrad mellan viljan att vara aktiv så länge som möjligt och insikten att behöva acceptera när man inte är purung längre. Det senare är något jag är redo för, när stunden väl kommer, men när gör den det?

Jag ältar detta på grund av att jag i flera bemärkelser faktiskt börjar känna mig gammal. Det är däremot inte så mycket rent fysiskt. Jag har visserligen en del krämpor, främst i ryggen och nacken, men det har jag dragits med i årtionden och är konsekvenser av dels genetiska anlag, dels av ett alldeles för stillasittande arbete. Dessa krämpor har inte blivit anmärkningsvärt sämre med tiden och jag har åtminstone så här långt sluppit operera mig, till skillnad från både min mor och mormor när de var i min ålder.

Ålderskänslan är i mitt fall främst mental. Den yttrar sig exempelvis i att rutinärenden successivt blir mer ansträngande och tar längre tid att utföra. I hela mitt liv har jag arbetat hårt och haft en hög stresströskel. Uppgifter blir dock långsamt mer betungande. Framför allt märker jag att det är besvärligare att ha flera saker i huvudet samtidigt. Saker som poppar upp hinner försvinna innan jag skrider till verket eller hinner skriva upp dem. Kvar blir jag med frågan ”vad var det nu som jag skulle komma ihåg?”

Det jag glömt har än så länge varit bagateller som hittills (peppar, peppar) inte haft några förödande konsekvenser. Det hindrar dock inte att jag överraskas av att jag missat vissa saker.

En sådan situation inträffade på min läkarkontroll på sjukhuset Costa del Sol, som jag skrev om i en tidigare blogg. Jag har en årlig koll hos en specialist. Vid mitt senaste besök frågade läkaren om jag tagit medicinen han hade ordinerat året tidigare. Det handlade om ett piller som skulle intas två gånger om dagen. Jag hade ingen aning om vad han pratade om.

Läkaren sökte på sin dator och fann att den utskrivna medicinen hämtats ut på apoteket med mitt sjukvårdskort. Inte bara en, utan två gånger. Till saken hör att jag inte äter någon annan receptbelagd medicin, vilket gör det märkligt att jag skulle glömma bort en sådan detalj. Än mer att medicin ska ha hämtats ut utan att minns det.

Jag vet inte om det är någon tröst, men vid konsultation i ärendet med min hustru Carmen – som var med mig vid besöket när medicinen ska ha ordinerats – kunde inte heller hon erinra sig detta. Hon är knappt ett år yngre än jag, så kanske börjar vi båda bli gaggiga?

Vid sidan av dessa små incidenter förstärks känslan av att man inte är ung längre av att det känns allt svårare att ”hänga med”. Den tekniska utvecklingen är helt klart exponentiell och det är svårt att ens föreställa sig en snabbare förändring av samhället de kommande 20 åren än den vi har närmast bakom oss. Och ändå hyser jag ingen tvekan om att det kommer att bli så. Det kommer framför allt AI att bidra till.

Jag tänker ibland på min mormor Kerstin, som somnade in hemma i sin säng i maj 1996, tre veckor innan hon skulle fylla 80 år. Det känns som att det inte var så länge sedan, men så inser jag att mormor förmodligen aldrig ens hörde talas om ”internet”. Än mindre upplevde hon den digitala revolutionen.

Min far Lars-Erik gick bort alldeles för tidigt i april 2007. Han fick bara njuta av ett par år som pensionär och trots att han själv hade arbetat de sista åren på ett it-bolag så hade varken han eller vi barn Facebook-profil eller kände till Spotify när han dog.

Men man behöver inte gå tillbaka varken 30 eller 18 år för att göra liknande reflektioner. Jag upplever att världen rent tekniskt förändrats radikalt bara de senaste tre åren.

När jag gav ut min roman ”Fem veckor i Granada”, i maj 2022, var AI fortfarande något som främst experter experimenterade med. Några månader senare släpptes ChatGPT och sedan en massa andra digitala generativa tjänster, och idag undrar jag om det finns en enda nyutgiven bok som inte, åtminstone delvis, tagits fram med hjälp av AI. Nu skapas helt verklighetstrogna videor med bara några klick på tangentbordet och musikbranschen kommer snart vara något helt annat än vad vi hittills varit vana vid.

Denna utveckling är svindlande, fantastisk och även skrämmande. Den borde ha vår fulla uppmärksamhet, men själv upplever jag att jag inte riktigt orkar hänga med. Det är helt enkelt för mycket att ta in. Jag känner mig som jag föreställer mig att mormor skulle ha reagerat, om jag på 90-talet försökt förklara för henne om modem, hemsidor och e-postadresser.

Vid sidan av att det är allt svårare att hänga med i den tekniska utvecklingen upplever jag en kraftigt ändrad ålderssituation i jobbet. När jag började som journalist på Sydkusten hade jag inte ens fyllt 30 år och de flesta spaniensvenskar på den tiden hade barnbarn i min ålder. Nu är som regel de jag intervjuar i olika sammanhang yngre än jag själv, vissa inte ens hälften så gamla!

En kvalificerad gissning är att åtminstone en majoritet av er som läser denna blogg fortfarande är äldre än skribenten. Det är därför också fullt möjligt att, av alla som jag någonsin skrivit, har detta inlägg den högsta igenkänningsfaktorn hos läsarna.

Till alla er önskar jag ännu ett Gott Nytt År och upprepar uppriktigt min inledande fråga: ”När börjar man bli gammal?”

Mats Björkman Sydkusten