Julförberedelser i Sverige

PREMIUM ANNIKA ELWING I Spanien har min traditionella julbitterhet alltid slagit till i december. Nu när vi är i Sverige ska det bli den svenskaste jul hittills, och än så länge är vi på god väg.

Sambon har nu på riktigt förstått syftet med den svenska julen. Att i den här mörka årstiden behövs myset för att uthärda och julen som något roligt att se fram emot. Han uppskattar det varma ljuset från adventsljusstakarna och undrar hur länge man kan ha dem kvar. Ljusstakarna och stjärnorna i fönstren är som små livstecken mellan människorna.

Vi har en trevlig ljusslinga på balkongen. Jag gläds åt den varenda kväll när jag cyklar hem från bussen och ser den på håll.

Vi reser bort på jullovet och bestämde oss för att ta in en gran redan andra advent. Det var lite oklart om det fanns någon granförsäljning i den lilla staden, men så fick jag syn på lite granar utanför korvkiosken.

Vi åkte dit med sexåringen. Det var en högtidsdag för henne! Vi tittade noga på varenda gran, vilket gick fort för det var inte många att välja på. Det fanns höga, vida, glesa, men sexåringen fastnade för en speciell gran direkt. Den och ingen annan ville hon ha. Jag tyckte att den var för stor och tung, men sambon viskade diskret att det spelar väl ingen roll vad det är för gran, det är ju för barnens skull, så den tog vi. Även om sambon var mycket tveksam till om den skulle få plats i julgransfoten.

Jag visade hur vi skulle dra den genom en nätmaskin, och vi tryckte och drog den vida granen som fastande, men så kom de värsta grenarna igenom och vi fick ett lätthanterligt, stickande paket att binda fast på biltaket.

Dottern och jag åkte till badhuset medan sambon bar upp granen, och satte ner den i julgransfoten. Fast han missade att han behövde ta bort nätet.

Jag klippte loss granen på kvällen när vi kom hem, fick hjälp med toppen som jag inte nådde, och klippte bort nätet runt foten. Men det finns fortfarande en stor knut av nät under stammen nere i julgransfoten. Den kunde jag inte göra något åt.

Där står den nu, stor och grann och fyller hela lägenheten med doft. Den vackraste gran jag sett.

Vi klädde den med färgglatt loppisfyndat julpynt, och allt hänger kvar utom glaskulorna som katten tycker om att krossa.

Sexåringen fick, en vecka in i december en överraskning i form av en tomtenisse som flyttat in. En magisk dörr sitter på väggen. Varje morgon lämnar nissen ett brev eller en present. Det har varit klent med busandet, men i morse hade den bytt ut ljusen i adventsljusstaken mot morötter. Sexåringen gör presenter åt nissen. Utanför dess dörr ligger nu en liten matta som hon målat, och i går sattes det upp hjärtan på väggen bredvid den magiska porten.

Häromdagen lämnade nissen ett paket med marsipan, så i går gjorde barnen och jag marsipanfigurer. Jag försökte göra grisar, men det var svårare än jag trodde, och elvaåringen kunde inte sluta skratta åt mina försök, särskilt åt den som ser ut som en haj.

Vi åt julmat i helgen eftersom sambon snart åker till Spanien. En liten julskinka fick jag till och bad honom skära den medan jag fixade med något annat. Jag tänkte inte på att han inte vet hur en julskinka ska skäras, så han skar upp den i tjocka bitar om två centimeter. Lite annorlunda, men gott ändå.

Och apropå mat har elvaåringen upptäckt hur mycket hon tycker om varm glögg.

Till helgen blir det nog pepparkaksbak, kanske ett litet pepparkakshus också. Det är så torrt i luften att kaktaket inte kommer att mjukna och rasa ihop som det brukar göra i Spanien med den höga luftfuktigheten.

Det jag uppskattar allra mest med julen här är att det är varmt inne. Jag anser att det inte går att skapa julstämning om alla går runt och fryser. Och om det är ljust och soligt.

Nu önskar jag bara att december månad vore lite längre. Tiden verkar gå i en annan, snabbare takt veckorna före jul.

Annika Elwing