En verkligt ful gubbe!

PREMIUM BENGT SÄNDH Stig Grybe hade en gång en serie radioprogram med namnet Antes undring. En dag sa han så här: ”Här på Mobacken har vi tre bilar men bara två parkeringsplatser så nu har länsman anställt en parkeringsvakt som skall skriva upp den som inte har någonstans att stå”.

Kan det sägas bättre? Jag talar nu om Sverige. Vad betyder det för den mentala folkhälsan att det varje dag är över 7.000 medborgare som får böter. Man skulle få skämmas som svensk om alla visste att såväl parkeringsautomaten som vägbulorna är svenska introduktioner.

Under mina många år som turnerande artist hann jag få böter i massor av olika städer. Jag hämnades genom att sluta mina föreställningar med följande replik. ”Det finns klister, tuggummi och tätningsmassa. Kära publik, lova mig att aldrig stoppa sånt i myntspringan på parkeringsautomater, dom blir obrukbara då”. Den repliken resulterade i applåder och skratt.

När jag fick parkeringsböter i en stad så skrev jag upp detta i ett särskilt block. I Göteborg hade jag fått tre böter på vardera 300 kronor. Jag tog vid den tiden 5.000 kronor i gage plus resa och traktamente. När man sedan ville att jag skulle framträda i Göteborg så krävde jag 6.000 kronor för att få tillbaka mina bötesbelopp. Samma i Linköping, Stockholm och ett antal städer.

En dag när jag for igenom Norrlands inland fick jag en idé. Jag ringde min vän konstnären Bror-Eric i Bjuråker:
– Du skall måla en ful gubbe stor som en handflata. Han skall ha byxorna neddragna och visa häcken och allt han har för betraktaren samtidigt som han tittar över axeln och sträcker ut sin tunga och sin högra hand.
– Va ska du med den till, frågade Bror-Eric.
– Det får du se sen. Det är en toppenidé.

Tre dagar senare ringde min fru och skrek: Bror-Eric har skickat en äcklig gubbe, jag höll på att få spy!
– Det är bra, svarade jag. Den kommer till användning!

Jag lät ett screentryckeri trycka upp och stansa ut 60.000 gubbar i PVC-plast som lades i skyltkartonger med texten: ”Praktisk hållare för parkeringsbiljetten”. Dessa små kartonger fyllde nu ett helt rum och det luktade klor i hela lägenheten en tid. Hos min livsmedelsbutik fick jag sådana självhäftande remsor som man har på hyllkanterna för att sätta prislappar på. Dessa klippte jag i lagom stora bitar för att kunna fästa gubben upprätt mot vindrutan framför ratten. Ett liknande fäste satte jag i hans hand där man kunde sätta fast en parkeringsbiljett. I huset fanns ett par arbetslösa invandrarkvinnor som jag gav jobb genom att låta dem montera det hela från morgon till kväll. Dessutom hjälpte jag till själv. Det tog fem dygn.

När man får en så här strålande affärsidé så vill många sno den och vara först. Det förhindrade jag genom stor hemlighet och att plötsligt en dag bara vräka ut gubbarna på marknaden. Via Postens register fick jag adresserna till landets alla bensinmackar och reservdelslager för bilar och ett par dagar senare skickade jag ett vykort till dem alla där jag presenterade gubben och vad den skulle användas till. Den kunde köpas i skyltförpackningar om 50 stycken vilka betalades mot postförskott.

Har aldrig upplevt en häftigare reaktion. Det dråsade in beställningar per telefon, fax och post. Min fru och jag skrev postförskottsblanketter hela vår vakna tid. Som tur var hade vi en stor bil, en Dodge Van, som vi lastade gubbar i varje vardag som vi sedan lossade på postkontorets baksida där man ställt upp stora häckar att lasta i.

Tv, tidningar, riks- och kabelkanaler hängde på, så snart var gubben rikskändis. Han förekom också på bild på ett par löpsedlar. Göteborgs Tidningen slog upp gubben i färg på en halvsida. De intervjuade även parkeringschefen i stan för att höra vad han tyckte om gubben. Han svarade att han skulle rådgöra med sina advokater om det var möjligt att väcka åtal mot mig. Samma dag ringde man mig från Göteborgs lokalradio för en telefonintervju.
– Nu hotar parkeringschefen här i stan med att åtala dig!!!
– Ja, och vad skall man åtala mig för?
– Han påstår att du skändat en hel yrkeskår!
– Det är omöjligt - för det är inget yrke! svarade jag.
Försäljningen bara ökade.

Folk ringde mig hela dagarna och sa:
– Det där gjorde du jävligt bra. Det ska dom ha!

När jag senare sålde mina varor på marknader hade jag satt upp en gubbe på en bilruta. Ett par i 60-årsåldern passerade. Frun fick syn på gubben och skrek:
– Oh Gud så snuskigt!
– Jaså, låter det så nu? svarade maken.

Bengt Sändh