Nyårskrönika 2025

PREMIUM CARIN OSVALDSSON Året som gick har varit speciellt på flera sätt. På makronivå ser det inte lysande ut och det finns mycket att oroa sig för. På mikronivå har det varit ett mycket bra år, det bästa på länge faktiskt och jag tänker att man måste kunna både njuta och vara medveten om våra gemensamma utmaningar på samma gång. Här kommer det gångna året i form av en nyårslista.

Bästa minnet
Året har gett mig många fina minnen och egentligen är det svårt att välja, men det får bli min 50-års dag då sonen Iván var bortrest och den planerade festen inte skulle bli förrän flera månader senare. Det var en måndag och jag valde att bege mig ensam till Sierra Nevada. Det rådde vädervarningar och regnet öste ned på kusten med trafikköer som följd, det snöade på vägen upp från Granada och var dimmigt och dålig sikt uppe på berget. Men jag hade inte åkt skidor på länge och det kändes så härligt uppfriskande att bara göra det jag var sugen på, trotsa hindren och få det att ske.

Ett av de mer nyliga minnena som värmde hjärtat var ett samtal som inleddes av min ”pre-teen” sent vid läggdags. Han svarar 90 procent av tiden på frågorna jag ställer med enstaviga ord och djupa suckar. Men plötsligt öppnade sig ett fönster och vi hade ett långt samtal med högt och lågt om sex och samlevnad. Det fick mig att inse att tonåringen inte bara är ett barn som sluter sig som en mussla utan en komplex individ med många djup och många spännande frågor. Men de kommer när man minst anar det.

Bästa festen
Jag fyllde 50 år i februari och ställde med hjälp av min lillasyster till med fest i maj. Det var en hemmafest på terrassen med egenhändigt tillagad buffé. Vi blev drygt 30 personer. Jag var extremt nervös i många veckor före festen men hade så roligt från det att första gästen kom till den sista gick dagen efter. Att ordna en fest är kanske ingen konst tycker många, men jag var utanför min komfortzon. Känslan efteråt var dock glädje och tacksamhet över att jag vågade och för dem som kom och var med och firade.

Bästa resan
Det var självklart årets tågluff som var vår tredje i raden och som blev väldigt lyckad och ett underbart minne jag fortfarande njuter av. Vi gjorde stopp och sov i Narbonne, Menton, Como, Frankfurt och Paris.

Bästa matupplevelsen
Den hänger ihop med ovan nämnda resa och får bli den Carbonara Iván beställde i Como i Italien. Även om det var han som åt upp det mesta av den så var det ett fint matminne då vi var omgivna av sjungande italienska servitörer och Iván fick tårar i ögonen så gott det var. Vi har försökt återskapa rätten ett antal gånger men har inte nått fram till perfektion än. Men den rätta vägen är rå äggula och inte grädde, så mycket har vi lärt oss i alla fall.

Bästa köpet
I oktober satte jag äntligen in nya terrassdörrar i vardagsrummet. Jag har englasfönster i hela lägenheten och valde att påbörja uppdateringen där då de var i uselt skick. Besvärliga att stänga, på väg att fall ur sina ramar och skakade och skallrade när det blåste. Skillnaden är enorm och det känns plötsligt verkligen som att vara inomhus när man stänger dem.

Bästa filmen/serien
Den starkaste filmupplevelsen var helt klart Sirat av Óliver Laxe. Jag glömmer väldigt fort filmer jag sett men denna glömmer jag aldrig. Det var som att dras med av en tsunami och sköljas upp på en strand, omskakad, omtumlad och med en delvis ny syn på livet. Det är inte den bästa film jag sett eftersom den var så hemsk, men den är definitivt oförglömlig. Serier jag sett i år och tyckt mycket om var framför allt Hierro av Pepe och Jorge Coira och En familj som vår av Thomas Vinterberg.

Bäst och sämst på det yrkesmässiga planet
Jag har en enorm tur att jobba med något jag tycker är väldigt roligt, nämligen som fastighetsmäklare. Jag älskar friheten och variationen, att ingen dag, vecka eller period på året ser exakt likadan ut. Jag hade förr en rastlös själ men med detta jobb känner jag mig stimulerad på rätt sätt och jag njuter oftast mycket att som företagare få bestämma saker och ting själv. Vi har i år gått från att vara två arbetande delägare till att ha två anställda och det har både varit roligt och utmanande på ett positivt vis men även gjort mig osäker - ibland så till den grad att jag känt att det skaver - kring hur jag ska prioritera tiden och kring vad jag egentligen är, säljare eller ledare.

Under intensiva vårmånader kände jag att det blev för mycket och jag kände att det var en del jag inte ville jobba med på sikt. Under lugna höstmånader tog istället oron över marknaden över och hur mycket man egentligen styr över själv? Rollförvirring och behovet av tydligare riktning och bättre styrdokument har dock lett till att vi dragit igång ett ambitiöst arbete med två konsulter för att få till en stabil struktur.

Och på det privata?
Jag skulle egentligen inte vilja uttrycka det som något dåligt, tvärtom, men det som förvånade mig och stundtals gjort mig lite ledsen och orolig har varit att min son gått in i en ny fas i livet och jag var inte riktigt beredd. Allt är precis som det ska vara men de första tecknen på frigörelse och tonårsfasoner tog mig på sängen. Nu har jag landat i det och ser det som en resa. Jag försöker påminna mig om att varje liten rebellisk akt är ett steg i exakt den riktning han måste gå, nämligen bort från mig. Min roll är att vara trygg och stötta fast jag inte alltid får den omedelbara bekräftelsen längre. Men ögonblicken man får förtroenden och samtalen flyter blir å andra sidan oändligt mycket mer värda.

Det utan tvekan bästa som hänt på det privata planet är att jag snubblade över kärleken. Efter nästan åtta år som singel och som sagt, passerat 50-års strecket, var det knappast något jag förväntade mig. Men det hände och att få vara kär i den här fasen i livet är något jag unnar alla. Mycket svårslaget faktiskt.

Hur känns det egentligen att ha fyllt 50?
Jag kan inte säga att jag såg fram emot att fylla 50, inte alls faktiskt. Men jag hade ändå en känsla redan när födelsedagen närmade sig, att det skulle bli skönt att komma över på andra sidan. Och precis så blev det. Givetvis sitter allt i huvudet för den exakta åldern har såklart ingen som helst betydelse. Men 50 är en milstolpe och den skrämde mig, kanske mest för att jag inte visste vem jag skulle vara som 50-åring. Vilken är min identitet i den nya åldern?

Jag fick barn sent, som 38-åring, så över förra strecket var jag småbarnsförälder och fokus under ganska många år av de 40 var på att vara förälder. Sedan var det som att jag tappade mig själv lite. Utan någon större dramatik, inget depp men heller inga fyrverkerier. Nu är känslan plötsligt en helt annan. 50-års dagen blev som en symbol för att en ny tid börjar och det känns som att jag är helt okej med det.

Vad hoppas jag att 2026 ska handla mer om?
Kärleken tog fart i slutet av 2025 så för 2026 hoppas jag på mycket mer av den varan. Det finns risk för att jag vänjer mig. Sedan hoppas jag innerligt på fred i alla världens oroshärdar, att klimatmålen skärps och tas på allvar av alla, inkluderat dem som verkligen har makt att förändra samt att vissa makthavare buntas ihop och lämnas på en öde ö någonstans långt långt bort.

Vad vill jag göra annorlunda jämfört med 2025?
Jag är en person med behov av viss struktur men är inte särskilt bra på att skapa den. Jag har bra intuition, jobbar på i en bra riktning och slarvar knappast med det jag måste göra, men vill bli mycket bättre på att sätta tydliga mål för varje dag, vecka och månad med en tydlig uppföljning.

Vad vill jag att nästa nyårskrönika ska kunna säga om 2026?
Att det blev året då känslan av att världspolitiken går på fel håll, vände 180 grader. Att det blev ett år av tålamod, nya lärdomar och personlig utveckling tillsammans med min tonåring. Att det blev ett år i kärlekens tecken där jag vågade utvecklas på nya sätt och inte klamrade mig fast vid vad som varit jag i min singelversion.

Gott slut och gott nytt 2026!

Carin Osvaldsson