Jul, nyår och vädervarningar

PREMIUM CARIN OSVALDSSON Vi fick två välfyllda, varierade och härliga semesterveckor i Sverige. Vi firade jul med familjen och åkte därefter en veckas skidor i Sälen. Det jag kommer minnas mest är nog det skiftande vädret och SOS-alarmen i telefonen som ljöd på alla håll och kanter i både Sverige och Spanien. Ibland undrar jag hur effektivt det blir, när denna nya funktion används så ofta och så brett…

Julsemestern började med att jag skulle lämna min lägenhet dagen före avresan, då jag hade en familj från Sverige som skulle fira jul hos mig, tillsammans med min hund och katt. Vi gjorde likadant förra julen och det fungerade mycket bra. Dock innebär det en del logistik och jag missade att tvätta i tid. Jag höll på att bli galen när jag skulle städa, rensa, packa och samtidigt försöka snabbtorka kläder i ett kallt och fuktigt Benalmádena. När vi anlände till Köpenhamn på söndagen var det inte särskilt många graders skillnad mot Costa del Sol.

Det blev en middag med goda vänner och en natt i Ängelholm. Dagen efter körde mamma, lillebror, sonen och jag från Skåne upp till Karlsborg där min syster bor. Barmark, plusgrader och tjock dimma längs vägen, men strax innan vi kom fram sprack det upp och vi välkomnades av blå himmel och frostklädda fält. Jag hann precis kasta mig iväg för att fånga den tidiga och färgstarka solnedgången i Bottensjön.

På sena eftermiddagen dagen före dopparedagen började snöflingorna falla, temperaturen hade sjunkit till runt nollan och ett tunt lager lade sig så att vi fick en vit jul. Tänk att jag som 50-åring inte bryr mig så himla mycket om jultraditioner längre - även om jag njuter av att vara med familjen i Sverige - men får jag en vit jul så blir jag lycklig och pirrig som ett litet barn. För oss spanjorer är ju det svenska vintervädret en del av helhetsupplevelsen. På juldagskvällen smälte snön bort, men då skulle vi ju snart åka till fjällen.

Den 27 december körde vi från Karlsborg upp till Sälen. Det var kallt och blåsigt men ack så grönt. Ända upp till Kläppen där det bara var pisterna som var vita. Tack och lov var det i alla fall minusgrader och snökanonerna gick varma hela veckan. Bara en vecka tidigare hade det varit tio grader varmare så vi var tacksamma att föret åtminstone var gott. Vi packade in oss i den mysiga stugan och planen att få ett par timmar i backen redan första kvällen gick i stöpet, för nu var kastvindarna mycket kraftiga. Vi lagade middag och det var tur för en stund därefter tjöt SOS-alarm i våra mobiler och sedan gick strömmen och därefter försvann även vattnet.

Vi var strömlösa i 45 minuter, men när jag körde därifrån sex dagar senare intervjuade de en person på radion som ännu inte fått tillbaka elen och var tvungen att värma upp huset och laga mat med hjälp av grannens generator. Samtidigt som larmet ljöd i våra mobiler, tjöt de även på Costa del Sol där det rådde röd varning för kraftiga regn. Mina hyresgäster var på utflykt i Mijas Pueblo men tog sig hem och även där gick strömmen. I övrigt var läget i Torrequebrada inte så allvarligt. Värre var det i Alhaurín el Grande där det forsade vatten uppblandat med isblock som formades efter hagelskuren och två personer miste livet när deras bilar fördes bort av den översvämmade floden.

På nyårsafton började det snöa i Kläppen där vi befann oss och två dagar senare hade vi fått en halvmeter snö. Och det fortsatte snöa. Backarna med konstsnö fylldes med naturlig fluffig lössnö och de gröna skogarna färgades vita. Det var underbart. Snö gör verkligen något med mig. Sista dagen i backen hade temperaturen sjunkit till -14 grader med en upplevd temperatur på -20. På de lokala vägarna mellan backen och vår stuga gick det inte att köra fortare än 10 km/h.

Det rådde nya varningar, framför allt i Gävleborgs län och lite nervös var jag allt när jag skulle inleda färden tillbaka till Karlsborg ensam med sonen på fredagkvällen. De andra skulle inte åka hem förrän på lördagen, men då hade vi ett plan att passa och jag behövde marginaler. De lite större vägarna var dock i hyfsat gott skick. Men vad annorlunda det är att köra genom Sverige jämfört med Spanien! I Spanien är ju motorvägsnätet betydligt mer utbyggt och det är sällan man tvingas köra i hög hastighet med mötande trafik.

Dessutom är servicen längs vägnätet väldigt mycket mer utbyggd. I Sverige måste man verkligen planera. Det fick jag exempelvis erfara då jag valde att inte stanna i Vansbro i förebyggande syfte för att vi skulle kunna gå på toaletten. Nästa möjliga toalettstopp visade sig vara i Filipstad, en timme och tjugo minuter senare. Är det sommar kan man kanske använda skogen, men inte om det är -10, blåsigt och kolmörkt… Det var tur att vi hade en tom vattenflaska liggande…

Den sista timmen gick genom sjumilaskogen Tiveden. Min mamma är alltid väldigt orolig så fort någon i familjen ska förflytta sig en längre sträcka och tyckte det var förfärligt att de andra lät mig köra hem ensam. Tänk om något skulle hända på vägen, vem skulle då kunna hjälpa mig? Jag raljerade irriterat över att jag minsann var fullt kapabel att ta hand om mig själv. Men när jag körde de sista milen genom den djupa mörka skogen och telefonens batteri dessutom var på väg att ta slut, var jag inte så tuff ska jag erkänna. Jag hade inte gärna stannat bilen där. För det har jag läst för många både trollsagor och mordhistorier.

Det ymniga snöfallet fortsatte dagen efter då vi skulle resa med buss till Skövde, tåg till Göteborg, buss till Landvetter och slutligen flyget till Málaga. För varje sträcka vi kunde beta av och hinna i tid till nästa transportmedel, sjönk mina axlar lite. Men det är svårt att njuta av en resa med vädret som stressfaktor. Det visade sig att det skulle råda orange vädervarning i Málaga vid landningen också. Peppar peppar gick allt bra, men vår snälle chaufför som utgick från Alhaurín el Grande, hade väntat på flygplatsen i flera timmar på oss för att inte riskera att fastna i ett extremt skyfall.

Vi kom hem torra och välbehållna men på söndagen tjöt larmet i mobilerna igen, vid två tillfällen till och med. Och visst regnade det. Mycket och ihållande och jag vet att flera floder svämmade över sina breddar vilket ledde till en del evakueringar. Men även om jag tycker att det är bra med varningar, inte minst efter översvämningarna i Valencia hösten 2024, så ser jag en fara med att myndigheterna tycks ta till dem vid minsta risk. Redan nu struntar många i dem därför att de används i för hög utsträckning.

Politikerna är farligt nära att ropa varg. Till en början kändes det som att det ändå var med människors bästa i åtanke. Nu känns det lite som att istället för att lägga pengar på att förbättra undermålig infrastruktur så skickar man ut varningar för att ha ryggen fri om något skulle inträffa.

Carin Osvaldsson