Iskallt fiske en onaturlig syssla

PREMIUM ANNIKA ELWING Pimpelfiske kan vara bland det konstigaste folk ägnar sig åt, och att intresset bland yngre tycks minska måste vara en helt naturlig följd. Det går inte att låta bli att fundera på vad fisketokige svärfar från Sevilla skulle tänka om att sätta sig på en isbelagd sjö och fiska.

Svärfar är en passionerad fiskare. Jag skriver i presens, trots att han inte har fiskat sedan hans fru blev sjuk och gick bort. Men han är fortfarande intresserad.

Svärfar fiskade all sin lediga tid. Han hade en liten båt i Río Guadalquivir, nära bostaden. När han fick ett arv köpte han en liten lägenhet på Huelvakusten. Det var nog både för att familjen skulle kunna bada under de heta sommarmånaderna, och för att själv kunna fiska i havet. Han tog med båten till hamnen på den lilla kustorten.

Svärfar var länge ordförande i en fiskeklubb i Sevilla, han arrangerade tävlingar och vann priser som står runt om i bostaden. Under veckorna jobbade han borta, och varje helg åkte han och fiskade. Då fick fru och barn följa med.

Fiske har alltid låtit spännande, och jag tänkte att jag i svärfar skulle ha en fantastisk läromästare. I min familj har ingen egentligen kunnat fiska, även om mamma tog med oss barn att meta i Vänern ibland, det var roligt. Vi hade långa metspön och satte majs på kroken och fick ofta napp. Mört. Mamma visste inte hur man dödade fisken och letade rätt på en stor sten som hon slog dem i huvudet med. Det var blodigt. Jag vågade inte titta. Inte hon heller.

Svärfar skulle säkert kunna lära mig både att fiska på riktigt, utan majs, och att ta livet av fisken. De första åren sa han ofta att han skulle lära mig att fiska. Men det hände aldrig. Ett par gånger åkte vi till någon sjö, svärfar hade med hela arsenalen, men det var aldrig fråga om någon undervisning i fiskekonsten. Han ville fiska själv, möjligtvis att vi kunde komma förbi och prata lite, men helst skulle vi ägna oss åt picknickmaten eller att ta en promenad.

Jag fick förklara detta för mina barn när svärfar började prata om att ta med dem på fisketur och lära dem allt han kan. Båda döttrarna var intresserade av fiske, men har aldrig fiskat eftersom jag inte vet hur man tar död på fisken. Det vet inte deras pappa heller. Jag fick berätta att det aldrig skulle bli någon fisketur, för att de inte skulle gå och vänta och bli besvikna.

Nu bor vi nära Sveriges största insjö. Den är full av fiskeställen och folk som fiskar, men hur hittar jag någon som kan tänka sig att ta med mina barn ut? Jag har inte löst det än. Den stora tjejen har förresten tappat intresset.

Ett par gånger har jag varit på fisketur i jobbet, att skriva om till tidningen. Den senaste var häromveckan. Hade jag inte jobbat den dagen hade jag velat ta med minstingen på den aktiviteten. Det var en lokal fiskeklubb som arrangerade pimpeltävling på sportlovet. Det är en gammal tradition i klubben, men arrangemanget hade inte gått att genomföra sedan 2019 på grund av isbrist. Men den här gången hade det varit kallt i en och en halv månad.

All utrustning fanns att låna och barnen spred ut sig vid färdigborrade hål, eller fick hjälp att borra nya. Jag kände beundran för varenda en som var där, och undrade om det här egentligen var en aktivitet i min smak, hur fascinerande det än var.

Tänk att sitta stilla i iskyla och vänta på att det ska rycka i det lilla spöet. Timme efter timme, medan den kalla temperaturen går in i skelettet. Den som fiskar på sommaren kan i alla fall njuta av vädret och lyssna på fågelsången.

Det var i ärlighetens namn inte många deltagare som fick fisk, bara fyra av 25. Alla fyra utropades som vinnare. En liten kille hade fångat tolv abborrar så små att de sammanlagt inte vägde mer än ett kvarts kilo, en annan fick en pytteliten, slemmig snorgärs på 19 gram. Men även den räckte för ett fint spö i pris.

Efter prisutdelningen fick alla barn välja en fiskepryl och äta gratis korv, så det var ett utmärkt arrangemang.

Det är spännande ändå hur människor anpassar sig efter klimatet. Jag kan inte föreställa mig svärfar från Sevilla sätta sig på en frusen sjö och pimpla, men i Sverige blir fiskesäsongen mycket kort om man inte acklimatiserar sig. De fiskeintresserade drar på sig alla kläder de har, borrar ett hål i en isbelagd sjö, vippar på något som ser ut som ett leksaksspö och hoppas på napp. För nöjes skull. När det naturliga borde vara att stanna inne i värmen.

Annika Elwing