En dramatisk sjöresa

PREMIUM BENGT SÄNDH Visste du det, käre läsare, vilket land på vår planet som har flest öar? Jo, det är faktiskt Sverige som har 267.579 stycken. Av dessa finns 30.000 i världens största bevuxna arkipelag som är Stockholms skärgård. Knappt 1.000 av dessa är bebodda året runt.

Skärgården sträcker sig från Arholma i norr till Landsort i söder och åtta mil ut i Östersjön, från Stockholm räknat. Ungefär mitt i denna skärgård ligger staden Vaxholm där jag befann mig efter en spelning år 1970.

Jag var på väg hem till huvudstaden och klev ombord på en ångdriven Vaxholmsbåt. Jag fann en fönsterplats i färdriktningen där jag slog mig ner. Strax därpå kom två föräldrar med en flicka på sex år.

Den nedre vågräta fönsterlisten vid min sida var fästad med fyra kullersänkta mässingsskruvar. Jag märkte att de båda föräldrarna började bli lite irriterade på dottern som var överaktiv, då hon sprang runt och höll låda. Man tjatade på henne att hon skulle sitta ner, vilket hon gjorde under ett par minuter men snart var hon igång igen.

Så fick väl jag reda upp saken. När flickan tittade åt mitt håll tryckte jag med en överdriven gest på den tredje skruvskallen och efter ännu en liten stund på den fjärde. Flickan betraktade mina göromål med nyfiket intresse. Jag fortsatte att trycka på skruvarna och snart hade jag helt fångat hennes uppmärksamhet.

– Vad gör du? frågade hon.
– Det är jag som kör båten, svarade jag.

Hon iakttog mig med stora ögon en stund. Det är många bryggor att lägga till vid mellan Vaxholm och Stockholm. Snart stod hon alldeles intill mig och jag förklarade:
– Trycker jag här på första knappen så går båten. Trycker jag på den andra så går det fortare och på den tredje här går den saktare och med den fjärde stannar jag båten.

Flickan var helt fascinerad och följde mina förehavanden en stund. Plötsligt sträckte hon fram ett litet pekfinger och tryckte på tredje skruvskallen.

– Nu går det fortare, sa jag. Då tryckte hon en gång till.
– Nej, du kör alldeles för fort, sa jag. – Tryck på den andra här för vi skall stanna här vid en brygga som heter Äpplarö.

Därpå tryckte jag först på skruvskalle två för att sedan avsluta med knapp nummer ett. Vi la till vid en brygga där folk stod och väntade. Flickan försökte trycka på en knapp men jag stoppade henne med repliken ”Folk måste få komma ombord först!”

Den lilla sötnosen och jag hjälptes åt att köra båten med hjälp av skruvskallarna till bryggorna Edö, Hummelmora, Stensvik, Örsö och allt vad de heter.

Snart tyckte jag att hon var så skicklig att hon fick köra helt utan min hjälp. Jag samtalade med hennes föräldrar och en stund senare ledsnade barnet och föll i sömn i sin moders famn. Båten drev för sig själv mellan öarna. Jag somnade själv en stund men vaknade när vi närmade oss målet.
Då såg jag till min förfäran att flickan sov. Jag insåg genast faran och tryckte på stoppknappen i sista stund för att hindra att vi skulle fara rakt upp på Nybroplan.

Ungefär 15 år senare mötte jag flickan och hennes föräldrar men jag minns inte var. Vi samtalade en stund och modern förde den vådliga sjöresan på tal. Flickan hade nu blivit en verklig skönhet och även hon mindes resan. Vi pratade om och skrattade åt historien innan vi skildes. Pappan sa inte mycket, han stod mest och flinade.

Häromdagen var det en dam i Sävsjö som kontaktade mig via internet. Det var flickans mor. Jag ringde upp henne och vi samtalade en stund. Jag fick veta att hon och maken hade skiljt sig och strax därefter hade han avlidit och nu skulle ”flickan” snart fylla 61 år.

Bengt Sändh