Sommarläxor eller ej?

PLUS CARIN OSVALDSSON Det spanska sommarlovet är ungefär elva veckor långt. Det är lång tid och många lärare uppmanar elever och föräldrar att jobba lite varje dag för att barnen inte ska glömma vad de lärt sig och för att de ska passa på att träna på sådant de ligger efter i. Men att hitta rätt balans mellan å ena sidan vila och kravlöshet, å andra sidan ett visst mått av rutiner och att förstärka kunskap, är lättare sagt än gjort.

PLUS CARIN OSVALDSSON Det spanska sommarlovet är ungefär elva veckor långt. Det är lång tid och många lärare uppmanar elever och föräldrar att jobba lite varje dag för att barnen inte ska glömma vad de lärt sig och för att de ska passa på att träna på sådant de ligger efter i. Men att hitta rätt balans mellan å ena sidan vila och kravlöshet, å andra sidan ett visst mått av rutiner och att förstärka kunskap, är lättare sagt än gjort.

Vi befinner oss i sommarlovets halvlek och en skön lunk där bristen på rutiner blivit rutin, dygnet har vänts på och maximal avslappning är uppnådd. Vi har fortfarande mycket roligt att se fram emot. Samtidigt som det inom mig redan gror ett pirr och en längtan efter det som kommer sedan. Den grå vardagen. Som jag älskar.

Personligen tror jag det är väldigt viktigt att barnet får vila, att sommaren inte känns kravfylld, att det inte behöver bli bråk kring sådant som vi tragglar och tjatar om resten av året. Helt enkelt att det får vara lustfyllt, lättsamt och härligt.

Samtidigt tror jag att uppförsbacken efter nästan tre månaders ledigt kan bli väldigt kämpig om han inte har gjort någonting “skolrelaterat” överhuvudtaget på hela sommaren.

Allt beror såklart även på varje enskilt barns personlighet. Vad de gör av egen fri vilja och vad de har behov att träna på. Om barnet exempelvis läser böcker av sig själv, kanske det kan räcka.

Det är en svår balansgång mellan att ställa krav på att träna just det som upplevs som svårt och att låta lusten för en gångs skull får styra.

Jag kan inte minnas att vi någonsin fick läxor över sommarlovet när jag var liten. Å andra sidan fanns det alltid ganska många andra krav. Jag sommarjobbade från ganska tidig ålder, 13 år tror jag att jag var. Vi bodde i Lund och jag fick gå upp tidigt för att cykla till en gård i utkanten av stan, där jag låg på knä i myllan och rensade ogräs några timmar varje dag. Jag minns smutsen och svetten än idag. Men också mina första på egen hand tjänade pengar och att jag köpte en LP-skiva med Whitney Houston. Det var stort.

I övrigt ställdes det sommaren igenom krav på närvaro vid måltider och att hjälpa till med passning av syskon, handling, trädgårdsfix, etc. Jag var en bokmal men läsningen uppfattades av de vuxna som ett sätt att fly undan. Lite som spel och YouTube idag. Alltid finns det väl något som vuxengenerationen opponerar sig emot för att de (vi) inte kan relatera.

I min son Iváns skola brukar det rekommenderas att det jobbas en del över sommaren med fokus på just de bitar som det finns behov av. Vad det är kommenteras i betygsdokumentet och olika lärare har lagt mer eller mindre vikt vid dessa uppgifter.

I år fick vi en rejäl bibba med utskrifter hem och även om det var på gränsen till överambitiöst så kändes det till en början väldigt bra att ha det att utgå ifrån. Jag gillar tydlighet och i år slapp jag därmed själv försöka hitta lämpliga uppgifter. Dessutom är det lättare att hänvisa till vad som ska göras när det kommer från skolan. Det skulle vara individanpassat och instruktionerna var max 15 minuter om dagen. Vilket kändes ganska rimligt.

Så tänkte jag under de första veckorna när jag från den där bibban varje dag valde ut något som kändes lagom. Tills de lagom svåra uppgifterna var slut, de visade sig vara i minoritet och det endast återstod sådant som motsvarade en bergsbestigning. Då började jag lite i taget ändra inställning till den där bibban.

Det mesta var för svårt för min son som fyller nio år i november. Jag tycker det känns meningsfullt att barnet får repetera sådant det redan kan samt träna lite på att jobba självständigt. Sitta ned, läsa instruktionerna och göra uppgiften själv. Minst tre fjärdedelar av det vi fått kräver att jag sitter med och aktivt engagerar mig. Det både tär på mitt tålamod och drar ned barnets självförtroende.

Jag är så väldigt svensk och ganska fyrkantig i mitt sätt att tänka att jag ibland får tunnelseende. Grunden är att jag gör som jag blir tillsagd, till vilket pris som helst. Efter att ha gått igenom hemskolningen under lockdown, har jag dock blivit något bättre på att ta några kliv bakåt, analysera och ifrågasätta istället för att blint köra på och rakt in i väggen. Men det tog mig fem frustrerande veckor att inse att nivån var fel och inte värd vare sig gråt eller tandagnisslan.

Nu skiter vi i bibban och gör annat istället. Men det känns fortfarande som en tagg att läraren inte känner min sons kunskapsnivå bättre än jag. Och att vi var tvungna att ta oss igenom ångesten över dessa alltför svåra läxor, innan jag tog ansvaret för att rata dem.

I en artikel i El País 7 juli med rubriken “¿Hay que obligar a los niños a hacer deberes en verano? Los expertos recomiendan actividades que no se parezcan a las tareas escolares” rekommenderar experterna faktiskt just att barnen under sommaren gör uppgifter som skiljer sig från det vanliga skolarbetet. Exempelvis spel, aktiviteter och läsning tillsammans med de vuxna som stimulerar inlärningen men utan att störa vilan. Det passar oss betydligt bättre.

Möjligen är det så att läraren ger ut lite för svåra och lite för många uppgifter med tanken att ju mer det finns att ta av, desto mer blir gjort. Jag tror det är tvärtom. När något känns för svårt är det lättare att strunta i det helt, dock följt av en känsla av misslyckande. Jämfört med när barnet får jobba med något som är lite lite för lätt men som förmedlar en känsla av lust och av att få klara av. Den kanske viktigaste ingrediensen i inlärningen.

Carin Osvaldsson