Om kriser mitt i det goda livet

PLUS CARIN OSVALDSSON Många Spaniensvenskar har lämnat problem och stress bakom sig när de flyttar till Spanien. Några har gått in i väggen, andra gör flytten i förebyggande syfte för att fokusera mer på familjen och allt som gör livet värt att leva. För andra är det en personlig dröm som uppfylls. Gemensamt är att livet under en tid nästan bara handlar om att njuta och må bra. Men kriser kommer i alla former och storlekar, oavsett var i världen man bor. Idag kommer det att handla om medelålderskrisen.

PLUS CARIN OSVALDSSON Många Spaniensvenskar har lämnat problem och stress bakom sig när de flyttar till Spanien. Några har gått in i väggen, andra gör flytten i förebyggande syfte för att fokusera mer på familjen och allt som gör livet värt att leva. För andra är det en personlig dröm som uppfylls. Gemensamt är att livet under en tid nästan bara handlar om att njuta och må bra. Men kriser kommer i alla former och storlekar, oavsett var i världen man bor. Idag kommer det att handla om medelålderskrisen.

Jag är född 1975 och vi i min generation ser nog på oss själva som om vi fortfarande vore i 30-års åldern. Medelåldern är ju det nya 30, eller hur? Men att tala om medelålderskris, nej det gör vi inte. Det passar sig helt enkelt inte. Jag tror att det är än mer tabu bland just Spaniensvenskarna att tala om problem och personliga kriser överlag. Vi har ju det så bra och så mycket att vara tacksamma för. Livet är en lek att njuta av. Allt annat stoppar vi under mattan. Eller?

Jag hör många svenskar tala om hur mycket lättare allting är här, hur mycket bättre man lever. Det finns en grupp Spaniensvenskar, kanske särskilt just i medelåldern, som flyttar hit och samtidigt gör ett aktivt val att jobba mindre tack vare en ekonomiskt fördelaktig situation. Hade de dragit ned på arbetet och ägnat sig mer åt idrott, umgänge och utomhusaktiviteter i Sverige, hade de förmodligen mått precis lika bra som de gör här. Men detta personliga paradigmskifte görs ofta i samband med utlandsflytten och Spanien får hela äran för det ökade välmåendet.

Men livet händer även här. Kriser kan ju vara av mer existentiell karaktär, eller komma i form av skilsmässor, sjukdom eller död. Då spelar det ingen roll om solen skiner och det är lite varmare. Jag tycker också att det är lite lättare att uppleva större livskvalitet här, men jag tycker också att det är viktigt att tillåta sig att tala om de svåra sakerna, för annars blir vi väldigt ensamma.

Av den anledningen vill jag dela med mig av en insikt jag kom till under det senaste samtalet med min coach, nämligen att jag befinner mig i medelålderskrisen. Jag delar det inte minst för att många Spaniensvenskar är just mellan 40 och 60 och kanske kan känna igen sig. Kanske Spanienflytten till och med var ett sätt att fly från den. Men lösningen ligger aldrig utanför oss. Även om konkreta förändringar självklart kan vara en del av en strategi över hur vi vill leva resten av våra liv, som en konsekvens av att vi ställt vissa frågor till oss själva.

Låter det flummigt? Ja, kanske. Låt mig berätta hur det är för mig. Jag har gått igenom kriser i mitt tidigare liv och de har varit känslosamma och ganska stormande. Därför har det tagit tid för mig att se att jag nog faktiskt befinner mig i en kris. För livet är bra på det stora hela. Det finns inget konkret som jag är missnöjd med, tvärtom. Det är inga stora känslor, ändå är det något som skaver.

Det var mitt i ett resonemang där jag förklarade min melankoliska känsla av att befinna mig närmare döden än födseln och rädslan över att leva resten av mitt liv i rädsla för att dö, som det slog mig. Kanske jag har en medelålderskris?!

Min coach lät nästan glad över denna retoriska fråga och fångade genast upp den. Vi pratade vidare och därefter har jag även googlat, läst ett flertal texter och sett Tedtalks om ämnet. Det är ju helt klart väldigt många människor som upplever ungefär samma sak i ungefär samma ålder. Den stora lättnaden för mig, ligger i att det handlar om en övergång. Dessa tankar jag har är inte en ny personlighet som sakta vuxit fram, utan just en kris. En kris är övergående och när man ser det för vad det är, är det också lättare att göra något åt den.

För mig var det en aha-upplevelse att läsa om hur vanligt det är med nedstämdhet i skiftet mellan den första och den andra vuxenåldern. Det finns till och med en U-kurva som tydligt visar att vi är som olyckligast i medelåldern. Sedan går det bara uppför. Det viktigaste är alltså att inte fastna i transitionen och tro att det är det nya livet.

Vilka möjligheter som finns när man tänker på det! Jag känner mig redan mycket mer optimistisk. Det handlar om att identifiera krisen och det som är signifikativt för medelålderskrisen är att oavsett vilka yttre förändringar vi gör, så kommer krisen att bestå. Ibland kan ju en kris handla om att vi behöver byta miljö, jobb eller partner och när vi gjort det är krisen över. För att komma ur medelålderskrisen måste vi dock snarare söka oss inåt och utforska oss själva.

Det fantastiska? Att vi själva kan välja vem vi vill vara och hur vi vill leva resten av vårt liv. Kanske har vi rutiner och sätt att se på oss själva och vår egen personlighet som inte alls passar oss längre. Som unga frågar vi oss vad vi vill göra när vi blir vuxna. Vi lever länge i en strävan efter dessa ambitioner. Men hur vill vi leva som äldre? Vi är inte statiska individer och vi har själva inflytande i vem vi är. Det är ju inte bara att bestämma sig, det är en process, men vägen ut ur krisen finns i den processen.

Jag är inte ung, men inte heller särskilt gammal. Vem är jag då och vad betyder det? Vad är det jag vill göra vid denna tidpunkt i livet? I föredraget “Light a spark: navigating the mid-life malaise” förklarar Patricia Katz det som att vi har tre val. Vi kan ge upp, vi kan explodera och vi kan utforska.

Metoden är den samma som för att göra upp en eld. Finn bränslet, tänd tändstickan och blås på elden. Det kräver reflektion och uppmärksamhet. Vad är det som lyfter din energi? Vad är det som dränerar den? När du finner det som attraherar dig, då är det dags att tända tändstickan.

Carin Osvaldsson