Artisten Tor Bergner är en av många som varit föremål för Bengt Sändhs busstreck.

Om dönvråkar

20 maj 2025 | 06:59

PLUS BENGT SÄNDH Det var i slutet av 70-talet som vi gjorde ett märkligt tv-program i Hälsingland. Det skulle heta ”Julafton i hälsingelagård”. Jag förstår tittarna som inte förstod det sista långa ordet. Men vad producenten menade var att vi skulle fira jul i en ladugård i Hälsingland. Det var väl ytterligt ovanligt att man firade jul i ladugården. Producenten var från Sundsvall där han jobbat med radio tidigare men nu skulle han få göra sitt första TV-program. Han var nervös på gränsen till sammanbrott.

I den lilla byn Ed, varifrån min släkt stammar på mödernet, skulle inspelningen ske. I den gamla bondgården Hörgård skulle det hela utspela sig och den var nu en slags koloni som befolkades av spelmän och konstnärer. Riksspelmannen Björn Ståbi med maka ägde gården och de hade ofta besök av artister och musiker. Jag var ofta hos dem där vi söp till och spelade.

Nu gällde det tv-inspelning och det hela var tänkt så att Cornelis och trubaduren Tor Bergner skulle, iförda varsin vargskinnspäls, komma dit i en hästförspänd släde för att sedan knalla in i ladugården där vi andra redan var på plats. Där var dukat ett långt festligt julbord med allt vad som där tillhör. Så skulle vi äta och dricka. Spelmännen skulle spela och vi trubadurer skulle sjunga varsin visa och göra sånt som hör julafton till.

Det första och största problemet var att det var barmark och då åker man inte släde. Det löste Sveriges television genom att rekvirera två stora lastbilar med snö från Härjedalen. Den skottade man ut i en tre meter bred och tunn sträng från grinden och in på gårdsplan. Sedan fick man spela in med låg kamera för att dölja barmarken i bakgrunden.

Ett annat stort problem vid tv-inspelningar på denna tid var att man måste beräkna tiden exakt. En timmes program skulle vara 58 minuter exakt, med plats för av- och påannonsering. Misslyckades detta så kostade det 10.000 kronor att klippa i bandet. Detta gjorde inte den stackars regissören mindre nervös. Man repeterade och tog tid på varje litet inslag.

Nu kanske du inte vet vem Tor Bergner var. Jo, han var en gammal vissångare och tonsättare från Härjedalen som tillhört klarbohemerna och varit bästa kompis med Nils Ferlin vars dikter han även tonsatt. Han hade däremot aldrig varit fågelskådare, vilket är viktigt att veta.

Vem var Elvy Helmersson? Jo, hon stod i lanthandeln i byn när jag var liten, men nu hade hon sybehörsaffär inne i Korskrogen.

Så kom då producenten till mig med repliken:
– Du Bengt som har anknytning till denna by, har du kanske någon liten trevlig berättelse härifrån?
– Ja visst, svarade jag. – Hur lång får den vara?
– En minut och fyrtio sekunder.
– Det fixar jag, svarade jag, stöddig som vanligt.

Medan de andra repeterade sina inslag gick jag för mig själv och fantiserade ihop en historia. Både producent och scripta bad mig ett flera gånger att få höra och ta tid på min historia.
– Nej, svarade jag. Det får ni höra i programmet. Jag håller tiden exakt: en minut och fyrtio sekunder.

Ungefär mitt i inspelningen, då alla satt samlade vi julbordet, säger programledaren:
– Du Bengt, som har anknytning till den här byn har du något trevligt minne att berätta?
– Ja, visst, svarade jag. – Vår vän Tor Bergner här har ju inte alltid varit artist. I sin ungdom var han ornitolog. Som sådan var han utsänd av Sveriges Ornitologiska Förening för att inventera beståndet av dönvråkar här i trakten och han bodde då hos Elvy Helmersson här på gården. Under dygnets ljusa timmar var han ute i femmilaskogarna och klättrade i träd på jakt efter dönvråkarnas bon. Han räknade och förde bok över såväl fåglar som ägg. Men han var en riktig filur, för en dag tog han med sig några dönvråksägg och la dem i redena bland Elvys höns. De var ganska lika hönsägg men något större. Så en dag kläcktes dönvråksäggen och blev till stora vilda vråk-ungar. Ingen hade sett något liknande och hela byn var här för att se dem. De flaxade runt helt vilda överallt och Elvy var förtvivlad. Man var här även från Ljusdal-Posten och tog bilder på dem.

Under hela min berättelse satt Tor Bergner mitt emot mig allt mer förvånad, för att inte säga häpen, och programtiden tillät inga inpass. Historien gick hem och alla de övriga skrattade hjärtligt.

Så sändes programmet till jul och telefonen gick varm hemma hos Elvy Helmersson.
– Men Elvy, du har väl aldrig haft några höns???

Hon fick samtal från utflyttade bybor i Stockholm, Ronneby, Östersund och andra platser. Dessutom blev hon utfrågad av sina kunder och alla i byn.

Tor Bergner, som aldrig varit ornitolog, mindes det också så länge han levde och varje gång vi möttes under livets oändliga turné så talade han om dessa dönvråkar med ett dånande skratt.

Både Tor och Elvy är döda sedan länge och någon fågel med benämningen Dönvråk har aldrig funnits.