Vidgade söndagsvyer

PLUS CARIN OSVALDSSON Var och varannan helg gör jag en lagom lös plan att vi eller jag ensam ska åka på en utflykt. När helgen sedan kommer dyker det upp olika hinder eller så känner jag bara att det sista jag vill är att ”stressa iväg” med bilen när jag kan lulla runt hemma och få min återhämtning. Varför ta bilen flera mil när jag kan promenera i fin natur direkt utanför dörren liksom? Men jo, det är viktigare än man tror att göra nya saker och se nya platser. Bara för att.

PLUS CARIN OSVALDSSON Var och varannan helg gör jag en lagom lös plan att vi eller jag ensam ska åka på en utflykt. När helgen sedan kommer dyker det upp olika hinder eller så känner jag bara att det sista jag vill är att ”stressa iväg” med bilen när jag kan lulla runt hemma och få min återhämtning. Varför ta bilen flera mil när jag kan promenera i fin natur direkt utanför dörren liksom? Men jo, det är viktigare än man tror att göra nya saker och se nya platser. Bara för att.

Om ovanstående kan jag debattera inom mig ganska livligt. Den ena sidan kritiserar latheten och bekvämligheten och den andra försvarar den inre tanten, att det är viktigt att bara få vara utan planer och lyssna inåt vad man faktiskt behöver för att vila (och sedan orka järnet under veckorna).

Men så har jag hittat en ny favoritpodd, "Psykologerna" med Malin Bergström och Stina Hindström och lyssnade på avsnittet "Väck din inre tonåring!" som bland annat handlar om att vår bekvämlighetszon med åren blir snävare och snävare. Hur viktigt det är att göra nytt ibland och då kanske inte bara ta en ny stig på kvällens hundpromenad. Jag utmanar visserligen mig själv då och då medvetet för att inte tappa stinget, men inte så ofta i min vardag. Det blev en tankeställare.

Utan regelbunden stimulans riskerar den berömda comfortzonen att bli så snäv att man till slut bara ser faror överallt. För det lärde jag mig av min första tågluff 2023 att världen aldrig är så farlig som betraktat från ens egen ”safe space”. När man rör sig därute i den farliga världen ser man hur snäll den faktiskt är, oftast.

Inspirerad av min nya insikt bestämde jag mig för att det fick vara nog. En utflykt skulle avverkas och för att inte komma undan med undanflykter att lördagen gick åt till jobb och ärenden och på söndagen behövde jag ju både tvätta och städa, så satte jag tröskeln lågt. Jag hade sparat länkar med tips på vandringar vid vattendrag och valde Fuente de los 100 caños i Villanueva del Trabuco, en timma hemifrån.

Jag satte inte klockan utan gick upp när jag vaknade, åt frukost på altanen i lugn och ro. Gick en kort runda med hunden. Satte på en maskin tvätt. Packade ned en smörgås, lite choklad, päron och vatten och gav mig av. Medveten om att jag skulle komma fram precis lagom till spanjorernas lunchtid klockan 14.

Det är mitt bästa tips oavsett vad det gäller, att göra saker (som inte är att äta) när spanjorerna pausar för lunch. Då slipper man folksamlingar. För man ska inte tro att den andalusiska landsbygden är tom på folk direkt. Precis som vi älskar de sin bygd och sin kulturskatt och det vet att nyttja rikedomen i all sin prakt.

Nåväl, jag lyssnade på ljudbok och njöt av vägen dit. Parkerade och grubblade lite över vilken led som var vilken. Jag har extremt dåligt lokalsinne och det fanns en promenad på cirka en timme och en led som skulle ta minst fyra timmar. Den sistnämnda tänkte jag inte gå just denna söndag som jag tänkt fick ha sitt fokus på att göra nytt men utan krav eller stress. Efter ett tag förstod jag slingan och njöt mer av naturen än att dubbelkolla kartan i mobilen.

Det var svindlande vackert. Jag kände så mycket. Glädje över att jag tagit mig ut. Tacksamhet för Andalusiens häpnadsväckande natur. Inre lugn över att befinna mig mitt i allt detta. Den väldiga bergskammen, det sluttande landskapet klätt med olivträd, ängar rödmålade av utslagen vallmo, sagolika korkekar, porlande vattendrag och grönskan tack vare den regniga vintern. Till och med min hund Pipo fick fnatt och badade likt en tokig valp, trots att han inte är så förtjust i vatten. Men det glömde han helt bort och sprätte plötsligt runt som en liten galning i bäcken.

Jag avslutade vid själva källan nöjd över att jag sett och upplevt något nytt. Min söndagsutflykt var kanske inget direkt äventyr i ordets rätta bemärkelse, inte någon större utmaning. Men principen handlar om att när man inte vet exakt hur det kommer bli eller om det kommer vara värt besväret, så är det så mycket enklare att stanna hemma. Och det ska man vara vaksam på. Ju mer, desto äldre man blir. Bejakandet av den inre tanten är bara okej till en viss gräns och bara så länge man även bejakar sin inre tonåring.

Carin Osvaldsson