Huset som skulle bli vårt
02 jul 2025 | 06:59PLUS ANNIKA ELWING Jag har de senaste veckorna skrivit om när min sexåriga dotter fick diabetes. Om jag säger att det har varit omtumlande är det en grov underdrift. Men det är inte det enda som har hänt…
PLUS ANNIKA ELWING Jag har de senaste veckorna skrivit om när min sexåriga dotter fick diabetes. Om jag säger att det har varit omtumlande är det en grov underdrift. Men det är inte det enda som har hänt…
Sebastién la en hand på min axel.
– Jag trodde att ni hade köpt huset. Vad var det som hände?
Jag hade bett honom att adoptera mina två svenska äppleträd. Det var därför han stod här i köket, där allting var kaos, precis som i resten av huset.
– Hon ångrade sig. Ville inte sälja.
Det här med huset, det har känts som en evighetshistoria utan slut.
Vi tyckte om huset genast när vi kom in på visningen. Det var ett snällt, vänligt hus, och när jag såg trädgården uppifrån andra våningen, den som behövde golv och ordentliga väggar, rös jag till. Här ville jag bo. Men det var dyrt. Vi hade inte handpenning för ett hus som kostade 135.000 euro. Lyckosamt ville ägaren, en kvinna i 60-årsåldern, flytta direkt, och hon gick med på en så kallad hyrköpsaffär.
Vi betalade henne allt vi hade sparat för att garanterat få köpa huset två år senare. Under den tiden skulle vi hinna spara ihop till det som saknades av handpenningen, dessutom skulle hyran vi betalade varje månad räknas av från slutsumman. En utmärkt lösning! Och vi var garanterade huset - om säljaren skulle ångra sig skulle hon behöva betala tillbaka dubbla summan som vi gett henne.
Som vi kämpade för att få ihop de där pengarna! Efter bara ett halvår blev jag överflödig på min arbetsplats, men hittade snart nya jobb. De innebar dock många och långa jobbresor på mellan en och tre veckor. Yngsta dottern var inte mer än två, äldsta sex, det var tufft att resa ifrån dem.
Vi lyckades få ihop summan de här åren, även om sambon många gånger undrade om det var värt alla uppoffringar för att ha ett eget hem.
Huset var gammalt, nästan 100 år, och det hade inte tagits om hand. Det läckte in vatten genom hallväggen när det regnade ihållande, internet försvann varje gång det blåste, det regnade in genom de många hålen i taket, svartmögel spred sig, vedspisen var felkonstruerad och huset fylldes av rök, rören behövde bytas, väggarna förföll allt mer, färgen lossnade, det rann ut ren sand ur dem. Men vi tänkte, att vi håller ut de här åren, så fort vi har köpt huset börjar vi renovera.
Vi hade så många planer och drömmar! Skaffa ugn. Lägga golv på övervåningen och inreda den med en liten scen och musikdel. Inreda rum till äldsta dottern. Sätta upp ett räcke på terrassen, fixa balkongen, sätta in fönster… Och poolen, eller den så kallade albercan, skulle få pump och kaklade väggar.
Men vi ville inte göra något innan huset var köpt, ifall något skulle gå fel i affären.
Utomhus förberedde jag ändå. Jag tog hjälp och rensade upp i den övervuxna trädgården. Drog upp björnbärssnår med rötterna, befriade bortglömda fruktträd; kvitten, plommon, mandarin och äpple. Anlade grönsaksland och gjorde en örtagård. Gjorde en liten terrassodling med medicinalväxter, satte upp en stor, röd hängmatta i den gamla korkeken, plockade lagerblad från det stora lagerträdet, pratade med citronträdet, provade fler sorters plommon än någonsin tidigare, och fick skosulorna klibbiga av alla nedfallna fikon från det gamla vackra fikonträdet. Där träden närmade sig varandra över gångplattorna gjorde jag som en ingång till nästa del av trädgården, den där poolen ligger, och hängde upp färggranna lyktor som lyste på kvällen.
Trädgården var det viktigaste skälet att bo just där, för mig. Och jag hade så många idéer att förverkliga, sedan, när huset blev vårt. Syrener, fläder, pion och doftande klätterrosor skulle jag ha, och jag tog med två svenska äppleträd från Sverige, ett Ingrid Marie och ett Discovery, och drömde om när de blev stora och skulle ge härligt syrliga äpplen. Vi reste genom hela Europa, jag och äppleträden, tåg och buss åkte vi ända till huset i Spanien.
När det var dags att köpa huset efter två år visade det sig att damen försökt sälja en tomt som inte var hennes till oss. Hela trädgården var oregistrerad mark. Och eftersom trädgården inte syntes i registren var tomten mycket mindre än det var sagt, och inte värd så mycket. Vi skulle inte få låna hela summan som vi behövde, och ville inte heller köpa en tomt som inte tillhörde någon. Den kunde ju tas ifrån oss!
Damen tvekade i flera månader om hon skulle ta tag i pappersarbetet och registrera tomten eller inte. Vi befann oss i ett ingenstans under tiden. Kontraktet hade gått ut, vad skulle hända nu? Till slut meddelade damen att hon skulle registrera tomten för att sedan sälja till oss.
Ett och ett halvt år senare var det fortfarande någon formalitet som fattades. Vi hade för andra gången fått lånelöfte av banken och hade bara kunnat boka tid hos notarie och skriva under pappren ändå, när damen meddelade att hon inte längre ville sälja.
Vad var nu detta? Varför då?
Det ville hon inte berätta. Hon slutade svara i telefon. Det enda hon lät meddela var ”Prata med min advokat”.
Vi hade själva en advokat sedan ett år tillbaka när vi börjat undra om inte allt stod rätt till. Men vem var damens advokat? Hon hade redan avverkat tre.
Varje gång en advokat sa något som hon inte tyckte om att höra, fick advokaten en utskällning och så skaffade damen en ny. Hon hade också skrikit åt mäklaren och en notarie.
Det enda vi fick veta var att damen inte tänkte sälja huset till oss, och att hon inte tänkte betala tillbaka några pengar, trots kontraktet.
Vi misstänkte nästan genast att det hela hade med hacienda – Skatteverket – att göra. Om hon inte hade deklarerat alla inkomster skulle det bli kostsamt när det upptäcktes vid en försäljning.
Det fanns inget vi kunde göra. Det var dags att flytta. Huset hade förfallit allt mer och det var inte hälsosamt att bo där.
Svärfar har hela tiden tyckt att vi ska köpa bostad i stället för att hyra, som en investering. Han själv hade aldrig haft råd att bo om inte hans lägenhet varit betald sedan länge. Men för oss var ett köp inte en investering utan den enda möjligheten att få stanna på en plats, och göra den till vår egen. Plantera träd, måla rum, välja våra egna möbler. Inte behöva flytta, utan ha en fast plats där barnen kan växa upp och rota sig.
Jag var så hjärtinnerligt trött på att flytta runt mellan olika möblerade lägenheter i Spanien. Gammaldags slitna möbler, hemsk inredning, någon annans alltihop. Och att inte veta hur länge man får stanna.
Min moster i Sverige har hyrt samma lägenhet i över 40 år. I Spanien är hyresbostäderna privatägda och man vet aldrig hur länge man får stanna. Ett år? Två? Längre? Tja, tills ägaren bestämmer sig för att sälja, och den dagen kommer alltid. Just nu har vet jag tre barnfamiljer i närmsta bekantskapskretsen som söker ny bostad, eftersom deras hyresvärdar har bestämt sig för att sälja eller hyra ut som turistbostäder.
Jag tappade sugen helt. Jag ville inte mer. Inte en flytt till, till någon bostad med en främmande människas möbler där våra egna inte får plats. Och barnen ville det definitivt inte. Huset hade blivit deras hem. Men det fanns ingenting vi kunde göra. Mer än att inleda en rättsprocess. Det går långsamt, men om något år eller två möter vi säljaren i rätten.
Jag vet att barnmorskan Sebastién är den bäste att lämna ens kära äppelträd till. Han kommer att ta hand om dem som han tog hand om mig när äldsta dottern föddes.
– Plantera dem inte i direkt solsken, det kan bli för varmt. De är svenska. Och de kommer att ge dig fantastiskt goda äpplen!
– Jag ska inte plantera dem. Jag ska sköta om dem i deras krukor tills du kommer tillbaka.
Jag ville inte att någon skulle se mig när äppelträden bars ut till Sebastiéns bil. Det var löjligt. Det var bara ett par träd i kruka.
Sebastién såg.
Han förstod.
|
Annika Elwing |
Kommentarer