Oskrivna regler som många tar för givet

PLUS ANNIKA ELWING När man bott hela vuxenlivet utomlands och sedan flyttar tillbaka till Sverige, kan det hända att man upptäcker konstiga saker som andra tar för givet. Det är ganska spännande, men lite obekvämt också.

PLUS ANNIKA ELWING När man bott hela vuxenlivet utomlands och sedan flyttar tillbaka till Sverige, kan det hända att man upptäcker konstiga saker som andra tar för givet. Det är ganska spännande, men lite obekvämt också.

– Kommer du själv?
– Nej, de andra kommer här, sa jag samtidigt som både sambon och sexåringen dök upp i trappan.
– Men var är Disa?

Elvaåriga Disa var den enda i familjen som inte hade kommit till utvecklingssamtalet med hennes lärare. Det var inte för att hon hade vägrat gå till skolan efter skoltid, utan helt enkelt för att jag inte förstod att hon skulle vara med. Jag har inte haft barn i svensk skola tidigare. I Spanien hölls mötena mellan föräldrar och lärare. Om ingen barnvakt fanns fick barnen hänga med och leka utanför klassrummet medan de vuxna pratade. Disa både kan och vill vara ensam hemma nu, sexåringen kan det inte, och fick således följa med. Men det var alltså fel barn vi tagit med.

Läraren hade tagit för givet att alla visste hur ett utvecklingssamtal går till och hade därför inte meddelat att eleven under samtalet själv ska berätta om hur hen upplever skolan.

Spännande, på sätt och vis, att upptäcka sådant där som är självklart för alla som har bott sitt vuxna liv i Sverige, och som har gått mig helt förbi.

Det fick mig att tänka på något jag hade läst på Facebook ett par månader tidigare. Sveriges radio hade startat en tråd. En brevskrivare hade blivit bjuden till sin kompis sommarställe och undrade om hon verkligen behövde ta med sig egna lakan till hela familjen, när de dessutom åkte tåg.

Jag fnissade lite och undrade vad det var för en knäppgök som ens funderade på att fylla väskan med tunga lakan för att hälsa på en kompis.

Sedan började jag läsa kommentarerna. De var över 300 stycken, och många som skrev var rent förbannade på brevtjejen. Jag tror jag läste varenda kommentar av ren fascination. Jag tänkte att antingen är folk helt dumma i huvudet, eller så finns en kulturell oskriven regel som jag inte känner till.

Oh, vad arga folk var!

”Är man för snål för att ha en bil så kan man gott trycka i lägenheten om man inte ids bära sängkläder”

”Får Du låna kompisens sommarhus kan du inte förvänta dig att dem ska serva dig med allt. Betalar du för det är det en helt annan sak.”

”Beror på hur mycket man betalar kompisen, hotell är dyrare än vandrarhem”

”Är det för jobbigt att ta med lakan är det fritt fram att stanna hemma. Tycker det känns bortskämt att se det som betungande att ta med det. Du får ju allt annat gratis.”

”Hon kan väl inte vänta sig att få mat och dryck och tvättade lakan som på ett hotell?”

”Ganska självklart, ska det finnas handdukar, duschgrejer också eller?”

”Om man inte orkar släpa på lakan o handdukar, ja då finns det hotell att bo på. Tycker inte att det är ok att vännerna/stugägarna ska behöva stå för det med allt jobb som tvätt och tork. En självisk fråga.”

”Herregud, det är väl inget hotell?”

”Självklart! Vill man slippa får man boka på hotell.”

”Vill man komma som gäst hos oss i vår stuga och bli bjuden på mat och dricka mm så får man vara snäll och ta med egna lakan, påslakan och örngott, precis som om man hyr en stuga varsomhelst.”

Jag tänkte, att en sådan ”kompis” skulle jag inte vilja bli hembjuden till, och hoppas att jag inte har någon sådan i bekantskapskretsen. Vad är det för vänskap? ”Ta med dig egna lakan, annars vill jag inte ha dig här.”

Men tittar man på kommentarerna som försvarar brevskrivaren, tycks det hela ändå vara ett kulturellt fenomen.

I Spanien är det en ickefråga, och jag är tacksam över att ha fått bo så många år i ett land med så generösa människor som spanjorerna. När vi har haft besök är det självklart att vi har lakan till de som kommer. Och handdukar. Vad de än behöver. Det är fint att få ta hand om någon man tycker om. Inte bara bädda säng (när det finns tid, ibland har det blivit lite mer informellt), utan fundera ut goda måltider och helt enkelt ta hand om sina vänner. Jag vill inte att de tar med sig presenter eller sover i egna lakan. Och jag har själv aldrig tagit med mig egna lakan att sova i när jag har övernattat hos någon.

Kanske borde jag ha gjort det när vi har övernattat i Sverige? Kanske har jag trampat någon på tårna utan att veta om det? Men man kan väl inte begära att jag tar med lakan från Spanien att sova i, i en redan överfylld resväska? Eller kan man?

Jag har en lite spänd relation med en släkting. När släktingen har varit på besök har det köpts egen frukost och egen mat, vilket blivit konstigt för mig som då inte får bjuda. När vi hälsade på släktingen en gång förstod jag först efter ett par dagar, att trots att vi delade en mycket liten lägenhet, förväntades jag och mina barn köpa och äta egen frukost, och laga våra egna måltider, medan släktingens familj åt för sig. Jag kände mig så ovälkommen att jag aldrig mer tänker hälsa på där.

Men vem vet. Kanske är det normalt i Sverige. Villkoret för att hälsa på hos någon är att man tar med sig egna sängkläder och egen mat, annars är man inte välkommen. Eller så är det inte lakanen det hänger på, utan att man egentligen inte är särskilt goda vänner.

Sådant funderar jag på ibland. Och väntar nyfiket på vad nästa grej att upptäcka är, som andra tar för givet men som jag har missat genom att leva vuxenlivet utomlands.

Annika Elwing