Sveriges roll i Andra världskriget – 2
18 nov 2025 | 06:59PLUS BENGT SÄNDH När Sveriges roll i kriget diskuteras är det oftast transiteringen som kommer på tal. I andra hand kommer exporten av järnmalm och kullager, men detta är bara en liten del av allt vårt fjäsk.
Vi svenskar hängde ordnar och medaljer på tyska koryféer och lät vår ÖB ta emot en tysk orden. År 1939 besökte vår Kung Gustav V Berlin, där han hängde en kunglig medalj kring halsen på Herman Göring. Den hette: Kommendör med stora korset av Svärdsorden.
En av vår två främsta finansmän, Jacob Wallenberg, utnämndes av Hitler till Kommendör av Tyska örnens förtjänstorden för att han gjort Tredje riket synnerligen stora tjänster.
Vi hjälpte tyska myndigheter med registrering av judar. Våra kommuner, landsting och församlingar servade Tyskland genom att utfärda arierintyg när tyskarna ville veta om någon svensk affärskontakt var jude.
Vår polis hade ett nära samarbete med sina kollegor i Gestapo. På svenska polisstationer gick Gestapo som barn i huset.
Vi skickade vänskapliga delegationer från armén, flottan, flyget, pressen och kyrkan på guidade rundresor i det av Tyskland ockuperade Frankrike. Dessa skrev sedan reseskildringar om vilken fin ordning det blivit i Frankrike.
Vi bjöd in tyska officerare till militärmanövrer. Vi levererade trähus som vi körde upp till norra Finland med hundratals svenska lastbilar. I Luleå hade tyska armén två jättemagasin med alla de förnödenheter de behövde i kriget på Nordkalotten.
Vi försåg tyskarna med båtar, hästar, kött och vi reparerade deras militärfordon med mera. Vi utlämnade nazimotståndare, flyktingar och desertörer till dödsläger, tortyr och avrättning.
Vår regering trotsade grundlagen och ströp det fria ordet och yttrandefriheten då man beslagtog tidningar och satte dess redaktörer i fängelse för att de berättat sanningen om naziregimens förbrytelser. Samtidigt lät vi den nazistiska propagandan flöda fritt.
Vi hade sträng censur av allt som kunde tänkas stöta den tyska regimen när det gällde litteratur, teater, revyer, film och andra kulturyttringar. Vi hade ett rikligt utbyte med Nazityskland med idrottsevenemang, konstutställningar, film, teater, mässor och olika utställningar.
På en parad i samband med Barnens dag-firande i Stockholm gick en tysk officer i täten och bar den svenska fanan. (Det var väl inte mer än rätt med tanke på hur mycket vi hade hjälpt tyskarna med). Vi hade till och med en ”Hitlerskola” för barn i Stockholm och ett organiserat utbyte av sommarbarn.
Våra banker och juvelerare med flera gjorde fina affärer i tyskt stöldgods, däribland tandguld från koncentrationslägren. Vi satte vår egen demokrati ur funktion med beslag av tidningar, transport- och skingringsförbud, döljande av fakta, telefonavlyssning, brevcensur.
Vi hade 16 arbetsläger för oliktänkande. Man utförde hus- och kroppsvisitationer hos antinazistiska organisationer. Ledande nazister höll tal till svensk trupp. Listan kan göra längre.
Vid krigsslutet sökte sig tusentals krigsförbrytare till Sverige som en säker tillflyktsort. Vi rannsakade dem aldrig. De hölls en kort tid i läger och släpptes sedan. Waffen-SS stämplades i Nürnbergrättegången som en krigsförbrytarorganisation, men de svenska soldater som tjänstgjort där blev aldrig ens förhörda i saken.
Svenska officerare som var med och startade nazistiska organisationer och grupper, även inom försvaret, och lämnade uppgifter till Nazityskland och planerade en statskupp i Sverige, blev aldrig ens förhörda utan sparkades snett uppåt. Flera befordrades. Samma sak gäller höga polischefer och byråkrater.
Det går aldrig att uppskatta hur många tusen flyktingar som pinades ihjäl i koncentrations- och dödsläger efter att ha vägrats asyl i vårt land.
Fortsättning följer.
|
Bengt Sändh |
Kommentarer
Fascismen fick aldrig något fäste i Sverige, till skillnad från t ex i Frankrike, Belgien, Holland och t o m Storbritannien. I Norge anslöt sig tiotusentals till Quislings parti, sannolikt ff a av ren opportunism. Inte ens under Hitlers glansdagar lyckades nazistiska partier i Sverige få mer än några ynka procent av rösterna i riksdagsvalen. T o m Hitler själv erkände att svenskar inte lockades av nationalsocialismen. Det fanns förstås sympatier för Tyskland i det officiella Sverige, inom krigsmakten, polisen och statsmakten i övrigt. Men Sändhs påståenden om Sveriges och svenskars ”medlöperi” och dettas konsekvenser är synnerligen tendentiöst beskrivet.
Nyligen gick en serie om Sverige under WW2 på SvT. Även denna fick kritik för att upprepa påståenden om Sveriges onödiga böjande för Hitler. Denna debatt började f ö redan innan kriget tog slut, när det stod klart att Nazityskland skulle besegras. Och har fortsatt till i dag och lär inte ta slut på länge än. En nytändning skedde 1991 när Maria-Pia Boethius publicerade sin ”uppgörelse” med WW2 Sverige: ”Heder och samvete”. Som blev mycket omdebatterad.
Det finns otroligt mycket historisk forskning om Sverige under WW2, t ex flyktingpolitiken, men om man vill läsa något mer lättillgängligt rekommenderas ”Landet Utanför” av Henrik Berggren, del 1-3 (2020-23), ”Historiemissbrukarna : ett korrektur till lögnerna och villfarelserna om Sverige under andra världskriget” av Mikalel Nilsson, 2022 och ”Dåligt samvete” av Mauricio Rojas 2024.
Det förtjänar att påpekas att utrikespolitik så gott som aldrig drivs av moraliska principer. Norge och Danmark förklarade sig liksom Sverige neutrala, men blev p g a Tysklands och Storbritanniens neutralitetskränkningar ockuperade. Finland höll på att gå samma öde tillmötes genom Sovjetunionens oprovocerade anfallskrig och blev sedermera m e m (o)frivilliga allierade med Hitlertyskland under fortsättningskriget. Samlingsregeringen ville hålla Sverige utanför kriget, kosta vad det kosta ville. Alternativet att bli indraget i kriget på ena eller andra sidan ansågs (med rätta som det skullevisa sig) mycket värre. Sveriges försvar var de första åren av WW2 svagt och man ville inte provocera Nazityskland att ockupera landet. Därav den ”omoraliska” eftergiftspolitiken. Hade Sverige ockuperats, så hade Danmarks judar varit dödsdömda (Norges hjälpte den norska polisen att samla ihop åt Gestapo till deportation till dödsläger) och norska flyktingar hade inte haft någon stans att fly till.
Här i Spanien är givetvis Francoregimen fortfarande ett levande minne. Lagen om ”det demokratiska (och tidigare historiska) minnet” vill se till att all officiell glorifiering av Franco avlägsnas, att offren identifieras och får upprättelse o s v. Det är en ”historiestrid” med vissa anknytningar till den svenska debatten om WW2. Vad jag inte har sett här i Spanien, men det beror antagligen på min begränsade kunskap om spansk modern historieskrivning, är någon problematisering av de regeringar som föregick Franco. Dessa var långtifrån demokratiska och under inbördeskriget gjorde som bekant även republiken sig skyldig till massmord. Kan rekommendera ”En demokrati utan demokrater – upptakten till spanska inbördeskriget 1931-1936” utgiven 2023 av den svenska professorn i spanska vid Lunds Universitet Inger Enkvist.