Sveriges roll i Andra världskriget – 3

PLUS BENGT SÄNDH Sveriges eftergiftspolitik gentemot Nazityskland har inte bara ifrågasatts i efterhand, eller efter att krigslyckan vände. Många svenska politiker och journalister höjde sina röster i protest medan det begav sig.

PLUS BENGT SÄNDH Sveriges eftergiftspolitik gentemot Nazityskland har inte bara ifrågasatts i efterhand, eller efter att krigslyckan vände. Många svenska politiker och journalister höjde sina röster i protest medan det begav sig.

Listan över kritiker av den svenska regeringens hållning i inledningen av Andra världskriget är lång. I riksdagens flyktingdebatt sa socialdemokraten Erik Brandt: ”Regeringen kunde inte vara okunnig om att man redan år 1940 fullt systematiskt började utrotningskriget mot judarna”.

Den liberala tidskriften NU 1942:
”Omvärlden ägnade sig åt flyktingkonferenser i stället för att släppa in de förföljda. Sverige är ett av de länder som under denna stora världskris har uppträtt minst generöst, minst gästfritt, minst humant mot de tusenden, som kom till oss och bad oss rädda deras liv”.

Östen Undén:
”Om vår allmänna opinion utsättes för inflytelser utifrån genom en kombination av mörkläggning och propaganda, så ökas inte vår motståndskraft genom avväpning av pressen. Genom censuren ökar i stället trycket av inflytelserna utifrån”.

Ur Göteborgs Handels och Sjöfartstidning.
”Det allvarsammaste är att själva tågan i vårt folk, själva svenskheten, har givits till spillo. Vårt folks självförtroende, vår självaktning har offrats… Där talet om folkets självständighet och ära visar sig vara ord, ord och ingenting annat än ord, där har folkets livsnerv anfrätts”.
– Torgny Segerstedt.

Inför transiteringen sa vår försvarsminister Per Edvin Sköld:
”Vad vinner vi med en eftergift. Vi vinner, att vi ej blir ockuperade. Detta är av värde, om stormen blir kort, men eljest betyder det en godvillig inordning i den tyska nyordningen. Man skall ej godvilligt göra sig till träl, då gör man slut på sin moral. Bättre är, att vi gör motstånd. Därför är det bäst att vi bli ockuperade. Om vi nu säga ja, blir vår militära beredskap meningslös”.

Högerledaren Gösta Bagge:
”Denna dag blev Sverige en enklav i det tyska livsrummet; militärt, politiskt och ekonomiskt beroende av Tyskland”.

Den lagliga norska stortingspresidenten, Carl Hambro, sa efter kriget att Sverige samarbetade med Nazityskland före och under ockupationen av hans land.

Tidningen Trots allt:
"Det är mycket möjligt att vår regering överdrev krigsriskerna för att med dem som förevändning kunna föra en politik som gynnade vår lönsamma handel med Nazityskland."

Journalisten och riksdagsmannen Ture Nerman uttryckte saken så här:
”Sveriges tjänsteställning till Tyskland beror inte bara på feghet. Den beror på stora affärer; främst malmen som hjälper tyskarna att förlänga kriget”.

Efter El Alamein och slaget vid Stalingrad insåg vår blandregering (med sin opolitiske utrikesminister) att tyskarna skulle förlora kriget. Nu gällde det att snabbt vända på kappan och rädda vårt skamfilade anseende. Vi stoppade transiteringen och lättade på censuren.

Svenska myndigheter oroades över hur ekonomin skulle utvecklas efter kriget och tillsatte en kommission. Vi utbildade tusentals norska och danska flyktingar till poliser. Våra skolbarn fick samla in kläder till olika europeiska länder.

Jag sprang själv omkring med en stor säck, från port till port, i Göteborg och tiggde gamla avlagda kläder och skor. Vi öppnade gränserna för flyktingar och satte igång enorma hjälpprojekt.

Det hela kröntes med ”De vita bussarna” där vi satte en prins som galjonsfigur för att på så sätt skapa ny goodwill åt vårt land. I gengäld krävde tyskarna att vi med våra vita bussar skulle transportera fångar mellan deras olika läger.

Bengt Sändh