Födelsedagsfirande
22 nov 2025 | 06:59PLUS CARIN OSVALDSSON De senaste åren har födelsedagskalasen (i vårt liv) ändrat karaktär och gått från att firas på lekland till allt mer avancerade aktiviteter för lite större barn. Det har varit trampolinparker, laserdome, paintball, karting, bio och spelhallar. Om man fyller år nästan sist på året, hur gör man då för att vara unik? Och är det ens något att eftersträva?
PLUS CARIN OSVALDSSON De senaste åren har födelsedagskalasen (i vårt liv) ändrat karaktär och gått från att firas på lekland till allt mer avancerade aktiviteter för lite större barn. Det har varit trampolinparker, laserdome, paintball, karting, bio och spelhallar. Om man fyller år nästan sist på året, hur gör man då för att vara unik? Och är det ens något att eftersträva?
Sonen var inte lika taggad som vanligt på att försöka komma på något att göra för att fira sin födelsedag med kompisarna. Jag tror framför allt det berodde på att han inte hade några idéer och vad jag än föreslog lät han måttligt övertygad. Skulle vi ta Altitude ännu ett år? Ville han göra karting trots att Héctor haft det bara en vecka före honom? Eller bio och spelhall som Ángel och som han tyckte var jättekul. Men nej, han ville ha något eget.
Så plötsligt en dag sa Iván att han tänkt att han skulle kunna fira födelsedagen på en ”concentración de coches clásicos” det vill säga en träff för veteranbilsfantaster. Det kändes inte helt enkelt att organisera, så jag föreslog bilmuseet i Málaga där vi aldrig varit, men som jag hört så mycket gott om genom åren.
Jag började med att maila och först fick jag svar från museets eventavdelning att det gick utmärkt och för att stänga museet var man tvungen att vara minst 175 personer och betala 2.450 euro plus moms. Vi skulle bjuda in 10-15 barn så det var ju kanske… inte riktigt vad jag var ute efter. Jag hade ju förklarat att vi skulle fira en 12-åring, så man blir lite nyfiken på vilka förfrågningar de normalt sett får. Och från vem? Men så fick jag kontakten till rätt kille som hjälpte mig att boka en guidad tur på en timme för en mindre grupp. Under tiden den pågick hade jag nog mått bättre om vi faktiskt hade stängt hela museet, men det låg lite utanför min budget…
Den guidade turen var bokad till 17.30 en lördag. För kalaset hade jag upprättat en Whatsappgrupp med föräldrarna, sagt att vi skulle mötas 17.20 och särskilt bett att alla skulle vara i tid så vi inte skulle missa tiden vi hade med guiden. När klockan var 17.27 saknades det såklart fortfarande tre barn. Två kom i sista sekunden och gruppen fick gå in med guiden och sonens pappa medan jag väntade på den siste ungen. Som inte kom förrän lagom till turen var slut. Nåväl. Det är som det är.
Jag är uppenbarligen ännu ovan som förälder till en snart tonåring och nekade bestämt till pappans förslag att samla in deras mobiler. Jag ville varken ha ansvaret eller hindra dem från att ta bilder inne på museet. Jag var så inställd på att de nu är äldre och lugnare, men när vi kom ut från museet hade jag ont i halsen, hjärtklappning och var starkt övertygad om att de kommande åren blir det bollhav för hela slanten. Aldrig mer ett museum eller en naiv tro på att de nästan är stora. Jösses.
De tjattrade som ett gäng kakaduor oavbrutet. De spelade spel på mobilerna. Med varandra visserligen. Ingen lyssnade på guiden. Tittade de på bilarna? Jag vet ärligt talat inte. Några tog bilder så genom linsen ja, men i övrigt? Nej, jag tror inte det.
Guiden var tack och lov lika glad för det, hon pratade vidare utan att ta notis om de ignorerande ungarna och sa till mig att när hon har skolklasser brukar lärarna tjata och hyssja, men nu var det ju trots allt ett födelsedagsfirande och inte samma sak. Hon hade verkligen helt rätt i det. Efter 40 minuter drog hon och lämnade oss åt vårt öde. Ute regnade det. Det vara fortfarande 45 minuter tills vi kunde gå till restaurangen. Killarna bredde ut sig på olika sittplatser och fortsatte spelandet under mer intensivt tjatter. Ska vi ta ett varv till undrade jag med desperation i rösten? Vi kan ju titta på bilarna i lugn och ro och ta några gruppbilder.
Hur olidliga de än var så var de samtidigt så söta, för jo, de gjorde som jag ville, gick ett varv till, ställde upp på några gruppbilder. Spred ut sig så att jag fick räkna till tolv minst tolv gånger. Och så plötsligt var vi ute igen. Museet är väldigt coolt, om någon undrar om det var värt ett besök så är svaret ja. Kanske var det inte det mest klockrena stället för att ta med tolv 12-åriga killar som egentligen mest faktiskt ville umgås med varandra. Men min stress hade antagligen varit exakt den samma oavsett var vi befunnit oss.
Efter museet skulle vi gå 300 meter till KFC för middag och tårta. De regnade men barnen var väldigt gulliga i sina paraplyer som de delade broderligt. Jag räknade in dem i varje gathörn, vi skulle bara gå över en stor trafikerad väg och alla kom fram hela och hyfsat torra. På restaurangen blev det lite kaos igen, men det var ingen mer än jag som höjde ögonbrynen över det. De hade spärrat av en hel avdelning och blåst upp ett gäng ballonger som killarna naturligtvis omedelbart satte igång att smälla. Som tur var hade en av dem värre fobi än jag, samlade ihop de kvarvarande ballongerna i ett hörn och vakade sedan över dem som en hök. Tack gode Pablo, tänkte jag i mitt stilla sinne.
De åt som de aldrig sett mat förr, invaderade det lilla leklandet, åt tårta som vi tagit med från de lokala bageriet i Benalmádena Pueblo, skrikpratade vidare och öppnade presenter. När klockan var 20.30 var det över och jag kände det som jag körts genom en centrifug. Men vi hade fullföljt föräldrarollen och kunde andas ut. Ett år till nästa gång, hurra!
Iván var med sin pappa några dagar till och det var först i tisdags som jag i lugn och ro kunde fråga honom om han var nöjd med firandet. Han sa ja och började prata om presenterna. Vad han tyckte om bilmuseet? Coolt. Men ni lyssnade inte så mycket på guiden, flinade jag. Nej, sa han och skrattade. Men det gör ju inget sa jag, det viktiga är ju att ni hade kul. Kanske sa jag det mest till mig själv. För honom var det redan självklart. Vi har olika perspektiv. Jag är fyrkantig. Barnen har en annan form. Han var nöjd och jag behöver inte analysera det mer än så. Skönt att det bara är födelsedag en gång per år.
https://museoautomovilmoda.com
|
Carin Osvaldsson |





































Kommentarer