Mjuka fina novemberregn

PLUS ANNIKA ELWING Jag har bott så länge i Spanien att jag glömt hur det spanska regnet skiljer sig från det svenska. Att känna svenskt regn har varit en angenäm upplevelse, särskilt i november.

PLUS ANNIKA ELWING Jag har bott så länge i Spanien att jag glömt hur det spanska regnet skiljer sig från det svenska. Att känna svenskt regn har varit en angenäm upplevelse, särskilt i november.

November månad verkar vara så illa omtyckt för boende i Sverige att den blivit som ett svärord. Och trots att jag brukade tycka om hösten och vintern när jag bodde i Sverige, då för nästan 20 år sedan, har jag väl svepts med och tänkt att hu, må november passera så fort som möjligt. Måhända försökte jag skrämma upp min spanske sambo lite också.

Men jag upptäckte att november är en rätt trevlig månad!

Det är förstås långt ifrån novemberhösten i de spanska Huelvabergen, med lysande höstlöv, grillfester, kastanjer, marknader och klar luft, men även i Sverige har månaden en viss charm. Jovisst, alla höstlöv har fallit av, träden står nakna i ett gråbrunt, lerigt landskap, solen skiner sällan, kylan gör sitt intåg liksom mörkret… Men är det inte härligt ändå? Jo minsann!

Redan vid fyra på eftermiddagen börjar kroppen slappna av, vid sju känns det som att det har varit kväll mycket länge och att man inte behöver göra någonting mer än att stanna inne och tända små lampor.

Sedan har vi regnet. Efter en torr sommar och höst regnar det äntligen. Det är ett så speciellt regn att jag hade glömt bort att det existerar. Jag har vant mig vid de spanska, kraftiga regnen, men när det svenska regnet pågår märks det knappt. Jag slogs av den insikten härom veckan när jag stod utanför en ammunitionsfabrik som jag skulle skriva om. Det hade börjat regna. Regnet var så mjukt och fint mot huden att till och med ordet duggregn kändes för hårt. Det var bara att blunda och njuta. Vem vill sitta inne när det regnar på det sättet?

Regnar det någonsin hårt i Sverige?

Jag har en favoritbok jag ofta återkommer till: ”Jag bekänner att jag levat Minnen”. Det är den chilenske poeten Pablo Nerudas memoarer, och inledningen till den återkommer ofta till mig. Låt mig citera:

”Om min barndoms dagar och år ska jag börja med att säga, att min ende oförglömlige följeslagare var regnet. Sydregionernas stora regn som störtar som ett vattenfall från polen, från himlen över kap Horn till gränsen. Vid denna gräns, eller i mitt hemlands Far West, föddes jag till livet, till världen, till poesin och regnet.

Hur vida jag än har farit har jag aldrig sett ett sådant sätt att regna, det verkar som om denna regnets konst har gått förlorad. Men i min födelsebygd Araucanía utövade den en fruktansvärd och diabolisk makt. Det regnade hela månader, hela år. Regnet föll som långa sammanhängande glasnålar som bröts sönder mot taken, det sköljde i klara vågor mot fönstren, och varje hus var en båt som med svårighet höll sig flytande på denna vinterocean.

Detta kalla sydamerikanska regn är inte av den impulsiva och nyckfulla sort som det varma regnet, som står som spön i backen för en stund och lämnar himlen klar. Tvärtom, regnet från sydpolsregionerna har tålamod och fortsätter oupphörligt att strömma från den gråa himlen.”

Vilken text!

Det nordiska regnet måste vara motsatsen till regnfallen i södra Sydamerika.

Det spanska regnet kan också vara ihållande Har det väl börjat kan det pågå i dagar, ett kraftigt regn som blöter ned allt, och man har bara ett otillräckligt paraply som skydd. Fast många i Andalusien går inte ut över huvudlaget när det regnar. Konserter, biobesök och kompisträffar ställs in på grund av vädret.

Här i Sverige behövs ofta inte regnkläder. Det förvånar sambon att så många inte bär vare sig regnkläder eller paraply i Sverige.

Nåja. Jag har kommit att njuta enormt av de mjuka, svenska regnen och hela november har varit en fin sträcka in i mörkret och kylan. Nu väntar vi bara på snön. Det har varit snökaos i stora delar av Sverige, men precis ovanför mitt område bildades ett tak där inga snömoln stannade. Men det är okej. Förr eller senare måste snöflingorna falla, och till dess ska jag fortsätta att uppskatta regnet och njuta av adventsbelysningen som börjat komma upp i fönstren. Må det som är kvar av november gå riktigt långsamt för att inte julmånaden december ska flyga förbi för fort.

Annika Elwing