Vårt dagliga trafikkaos

PLUS CARIN OSVALDSSON Mitt och många andras liv består av ett oändligt antal förflyttningar och hur trafiken flyter på, eller inte, påverkar livet och livskvaliteten i hög grad. Vi älskar att gnälla över köerna och de återkommande olycksplatserna, men hur är det möjligt att det bara blir värre på många platser på Costa del Sol?

PLUS CARIN OSVALDSSON Mitt och många andras liv består av ett oändligt antal förflyttningar och hur trafiken flyter på, eller inte, påverkar livet och livskvaliteten i hög grad. Vi älskar att gnälla över köerna och de återkommande olycksplatserna, men hur är det möjligt att det bara blir värre på många platser på Costa del Sol?

Jag svär inte särskilt mycket normalt sett, nästan aldrig faktiskt. Förutom när jag kör bil. Jag både pratar högt, nästan konstant, diskuterar stadsplanering och människors allmänna tendens till idiotier så fort de sitter i en bil, med min son och svär på ett sätt att jag skäms till och med för mig själv. Fullständigt meningslöst jag vet, för mer än att lätta på trycket och släppa ut underliggande aggressioner, genererar min inställning nog mer irritation än den tar död på. För att inte tala om att min son börjar alla sina dagar med sin mors fula svordomar på väg till skolan.

Jag såg nyligen en kommentar från en person som jag känner, som uttryckte att han gillar köerna på A7 för de ger honom tid att tänka. Från och med nu ska jag alltid försöka betrakta alla trafikstockningar som gratis stunder i livet då man inte behöver göra någonting annat än att gå med strömmen och fundera på livet.

Äsch glöm det. Det kommer aldrig att hända. Jag har det inte i mig. Men det var ändå ett inspirerande synsätt. Men den här texten var inte direkt menad att inspirera, utan infallsvinkeln var gnäll. Så låt oss återgå till det.

Så vad är det jag svär över? Jo, om vi börjar på morgonen så svär jag både över alla andra föräldrar som liksom jag kör sina barn till skolan i sista sekunden. Så sent att de inte hinner parkera en bit bort och sedan gå till skolan med sina barn. Eller så parkerar de på trottoaren intill skolan, eller på övergångsstället. Varje gång någon stannar till i 30 sekunder för att släppa av sitt barn, står resten av trafiken stilla. Samtidigt går det inte att ta sig fram eftersom andra föräldrar parkerat på trottoaren men för långt ut för att det ska gå att köra förbi.

Ännu värre är det att medan bilarna upptar trottoarerna tvingas barnen ut i gatan eller att gå över övergångsstället som skyms av bilar som stannat där. Riskerna är ju de uppenbara, men även det faktum att folk ibland får krupp och gör galna grejer, svänger ut snabbt där de inte ska för att de får panik, samtidigt som de markerar för alla andra att de är idioter genom att trycka på gaspedalen. Det gör inte jag. Jag sitter lugnt i båten. Med hög puls. Och svär som en borstbindare.

Sedan svär jag över hur man överhuvudtaget kan få bygga skolor utan att det finns en hållbar plan för hur folk ska kunna transportera dit sina barn.

På samma vis svär jag över hur de har byggt tusentals - det borde i alla fall röra sig om ett par tusen vid det här laget - nya bostäder i vad som kommit att kallas för Higuerón West i Fuengirola, utan en tanke på att det innebär flera tusen människor som dagligen ska ta sig till och från sin bostad. När jag flyttade till Torrequebrada i början av 2024 tog det mig 20 minuter att köra till jobbet i centrala Fuengirola. Nu tar det ofta det dubbla. Och då har det inte hänt någon olycka. Det är bara för mycket bilar på vägarna för att trafiken ska flyta, särskilt förbi Torreblanca och Carvajal som är den enfiliga kustvägen förbi Higuerón.

Men ta motorvägen istället, kanske någon tänker. Den är tyvärr ännu värre. Den sväljer visserligen mer trafik, men på motorvägen i höjd med Higuerón sker det flera stora olyckor i princip varje vecka. När motorvägen tjockar igen, tar fler än vanligt kustvägen och då kan det ta en timma för mig att köra hem. Då svär jag över att det sker olyckor på exakt samma plats varje vecka med fatala konsekvenser, utan att något görs. I varje enskilt fall går det säkert att skylla på den mänskliga faktorn, men systemet är ju trots allt byggt för att användas av människor och måste fungera för människor. Det måste gå att bygga om infrastrukturen och ta hänsyn till den mänskliga faktorn.

Slutligen kan jag svära en del över den spanska rondellkörningen. Men det är inget nytt under solen. Det finns nog ingen här som inte svär över rondellerna. Även här gäller mina svordomar både andra trafikanter och stadsplanerarna. Det må vara hänt att det gått inflation i rondellbyggnationen men för mig är det inte det som problemet, utan det faktum att man förvandlar gamla fyrvägskorsningar till rondeller utan att bestämma sig. Man helgarderar sig och då fungerar det inte alls. Det är trafikljus, övergångsställen, väjningsplikt och stoppskyltar i en salig mix i en och samma rondell, så ingen har någon som helst rimlig möjlighet att förstå vem det är som faktiskt har företräde.

Jag tycker verkligen att spanjorerna borde köra mindre bil, för det skulle ju kunna vara en del av lösningen på problemet. Men jag blir samtidigt imponerad av hur väldigt många av dem tillbringar så många timmar i bilen utan att klaga. Det ser det som en naturlig del av livet. För mig är det precis tvärtom och det är ju det faktum att jag egentligen inte accepterar trafikstörningar utan utgår ifrån att allt ska flyta på smärtfritt, som gör det hela så smärtsamt. Kanske hänger det ihop med hur man vuxit upp. Under min barndom kunde jag gå eller cykla till skolan förutom i gymnasiet då jag åkte skolbuss. Vi åkte inte bil särskilt mycket över huvudtaget till vardags.

Men här är utgångsläget att kollektivtrafiken inte fungerar - även om den ju oftast gör det nu för tiden, dock är den i behov en kraftig expansion. Folk är lite nyrika och har man råd att äga flera bilar så gör man det. Folk kör till skolan, till jobbet, till restauranger, till stranden, till skogen, till mataffären, till posten, till gymet, till parken för att promenera med hunden…

Och inte minst kör man till sin familj på helgen. Jag känner flera spanjorer som varje helg kör flera timmar fram och tillbaka, för att träffa barn och/eller föräldrar eller bara för att tillbringa den lediga tiden i ”sin by”. Jag vet också föräldrar vars sätt att umgås med sina barn - som kanske bor med den andra föräldern - är att agera taxi, till och från skola, aktiviteter och uteliv med kompisarna.

Jag känner mig själv ofta som en taxichaufför nu för tiden. Ibland känns det som att hälften av dagens aktiva timmar på något vis handlar om olika förflyttningar och körningar. Och mig driver de till vansinne. Till och med när de flyter på, känner jag att det är meningslös tid och när jag fastnar i köer jag inte räknat med driver det upp hjärtfrekvensen minst 30 procent. Jag vet inte vilket som är bäst. För den personliga hälsan är det såklart bättre att andas djupt och se det som en slags meditation. Det är inte hur man har det, utan hur man tar det. För folkhälsan vore det dock bättre om fler kände lika lite acceptans som jag gör. För då skulle vi kunna göra revolution.

Carin Osvaldsson