En annorlunda morgon som lokalredaktör

PLUS ANNIKA ELWING Jag ställde klockan på 04.30 för att bevaka en mycket tidig militärparad för tidningens räkning, men hade en osannolik otur den morgonen. Jag missade varje fototillfälle och hamnade i stället i ett museikök, där jag blev serverad julmust och smörgåstårta.

PLUS ANNIKA ELWING Jag ställde klockan på 04.30 för att bevaka en mycket tidig militärparad för tidningens räkning, men hade en osannolik otur den morgonen. Jag missade varje fototillfälle och hamnade i stället i ett museikök, där jag blev serverad julmust och smörgåstårta.

Jag jobbar som lokalredaktör i Karlsborgs kommun. Det är ett minst sagt omväxlande arbete. Ena dagen skriver jag om kommunens budget, nästa dag om företag som gör filmeffekter till Oscarsnominerade storfilmer eller ett nära personporträtt.

Karlsborg är en militär ort, och den här morgonen skulle slaget vid Lund högtidlighållas med en lång parad av militärer med facklor i händerna. Jag hade aldrig hört talas om något slag i Lund, men efter en sökning på nätet fick jag lära mig att slaget, som stod mellan svenskar och danskar år 1676, är det blodigaste i Nordens historia med 14.000 döda soldater.

Redan klockan 07.10 skulle paraden börja, så jag måste åka hemifrån mycket tidigt. Resvägen till jobbet tar en och en halv timme.

04.30 ringde väckarklockan. Jag såg mig i spegeln. Jag hade en onaturligt stor trötthetspåse under högerögat, som om all sömnbrist samlats just där. Det såg lite lustigt ut i kontrast till det vänstra ögat.

Efter en halvtimmes bussresa var jag framme i Skövde där jag hämtade en bil på huvudredaktionen, och körde iväg i mörkret med en påse smågodis att snaska på för att inte somna bakom ratten. När jag kom fram till Karlsborg var det fortfarande en halvtimme kvar tills paraden skulle starta, så jag hann jobba undan lite innan.

Det var framför allt att fotografera paraden som var viktigt, så jag la mobilen i fickan, men kom på i sista stund att det alltid är bra med ett block och några pennor också. Man vet aldrig vad som kan dyka upp.

En militärpolis hindrade mig från att svänga in på gatan där paraden skulle tåga om en stund, så jag fick åka fram ända till fästningen för att parkera. Jag gick ut för att hitta en bra fotoplats, och… Men var sjutton fanns mobilen?

Jag letade i alla fickor, i handskfacket i bilen, på instrumentbrädan, på golvet. Den syntes inte någonstans. Hade jag verkligen glömt kvar den på redaktionen? Jo, jag var ju trött…

Det var bara att köra tillbaka. Hann inte parkera ordentligt, gjorde en förbjuden u-sväng och lämnade bilen på gatan, sprang in på kontoret, letade efter mobilen på skrivbordet, toaletten, i köket, under pappershögarna men hittade den inte. Grävde fram min spanska mobil ur ryggsäcken och sprang ut igen. Hörde trummor på avstånd. Parkerade strax intill militärpolisen som motade undan trafiken, halvsprang mot Kungsgatan där paraden skulle gå förbi, tog upp mobilen för att sätta på videofunktionen. Det fungerade inte. Skärmen var svart. Batteriet var urladdat. Nej! Hur är det möjligt?

Men jag är en envis typ, ger aldrig upp. Sprang tillbaka till bilen, körde återigen tillbaka till redaktionen, gjorde återigen den förbjudna u-svängen och lämnade bilen på gatan. Såg en VA-bil köra in på parkeringen där jag brukar stå, undrade om jag hade tappat mobilen på marken och om han körde över den just i detta nu, men hann inte undersöka saken. Sprang in på kontoret, hämtade jobbmobilen, sprang ut igen och gasade i väg.

Nu var det lång bilkö på gatan. Alla stod stilla medan militärparaden marscherade förbi långt där borta. Jag parkerade, gick mot paraden, såg fackelskenet som små prickar, vinden förde med sig en god doft av rök och jul. Sedan var facklorna borta. Paraden var slut. Militärerna gick ifrån mig och jag hade inte tagit en enda bild till min artikel.

Var det läge att ge upp nu? Aldrig! Gick tillbaka till bilen och körde bort till fästningen, för där skulle det hållas en högtidlig ceremoni inne i kyrkan. Något skulle jag väl få med ändå.

Vid den stora porten in i fästningen släckte de sista soldaterna sina facklor till rytmen av trummorna. Jag gick fram till tre kvinnor från Fästningsmuseet som jag blivit bekant med genom jobbet.

De berättade att de hade förberett ett glöggkalas för ett gäng som skulle vara med på ceremonin, en hade klivit upp halv tre på natten med anledning av det. Jag kände att halv fem, som min klocka hade ställts på, inte var så tidigt ändå.

När sista soldaten var inne följde museichefen mig upp för trappan till kyrkan. Det var vacker julbelysning hela vägen upp. Hon började prata med en överste och jag lyssnade med ett halvt öra. Här hade jag chans att få några citat till den ännu bildlösa artikeln, men hjärnan var inte med och jag var lite distraherad av ett tjutande ljud inne i huvudet. Kan man få tinnitus för att man är övertrött?

Nej, det var tydligen insulinpumpen som larmade om lågt blodsocker. Men det hade jag inte tid med nu.

Jag försökte prata med översten och förstå vad han sa, vilket var komplicerat med så lågt blodsocker. Någon del av hjärnan fick mig att anteckna de där orden som han sa men som jag inte uppfattade, och det var bara att hoppas att jag skulle kunna tyda tecknen när jag behövde skriva artikeln.

Översten behövde gå i väg, jag stannade kvar i dörröppningen och tittade in i den fullsatta kyrkan. Jag letade i fickorna efter dextrosol eller något annat sött (det låg i ryggsäcken som jag hade lämnat kvar på kontoret), tills en av museikvinnorna tog mig om axlarna och flyttade på mig, eftersom jag stod i vägen för översten och fanbärarna som skulle tåga in till musiken som redan hade börjat.

Jag filmade lite med jobbmobilen, utan att veta om att jag inte skulle kunna använda filmen när det var dags, eftersom vi bytt mejlsystem på jobbet, och mitt företagskonto blivit raderat i samband med det vilket gjort mobilen obrukbar till allt förutom att filma.

När jag filmat färdigt vände jag mig till museichefen och frågade om hon hade socker. Hon hörde inte på grund av blåsorkestern, men efter att ha skrikit fram frågan två gånger tog hon med mig ner till veteranmilitärernas glöggbord där jag darrande tog ett par skumtomtar, innan jag sjönk ner på en stol i museets kök. Man mår inget vidare med för lågt blodsocker. Museichefen gav mig smörgåstårta och julmust som blivit över från militärfikat, och när hjärnan började fungera igen reflekterade jag över vilken märklig morgon det var. Ingen mobil, inga bilder, en snabb intervju som jag inte förstått något av, och här satt jag nu och åt av militärernas smörgåstårta i stället för att bevaka ceremonin och medaljutdelningen en våning upp.

Men är man bara rutinerad går det att koka soppa på en spik, så att säga. Jag fick låna en fin bild från paraden och artikeln var det inget fel på, och dagen efter tog jag igen allt som gått fel, när jag ägnade lördagen åt att fotografera och skriva om den stora julmarknaden som hölls på samma museum.

Då behövde jag aldrig besöka köket utan blodsockret höll sig stadigt.

Annika Elwing