Om en av tre gånger som Bengt Sändh felaktigt dödförklarats.

Min vän Bernt Staf – 2

16 dec 2025 | 06:59

PLUS BENGT SÄNDH I YTF, Yrkestrubadurernas förening, var de flesta socialister och Bernt Staf var en av oss. Han var kommunist men döm om vår förvåning när han gick med i Centerpartiet. Vi började fundera över hans mentala hälsa. Han verkade ju helt virrig.

Frugan och jag flyttade till Skåne och köpte hus, men på en av mina resor till huvudstaden mötte jag Bernt. Som vanligt, i Gamla stan. Vi var lindrigt nyktra och pratade i drygt en timme och jag frågade:
– En kommunist i Centerpartiet. Hur går det ihop?
– Jag är centerkommunist, fick jag till svar.

Bernt förklarade att han ju var kommunist men kände stor sympati för Centerpartiets arbete för en levande landsbygd och bra livsmiljö. Han hade motionerat vid Centerpartiets stämmor om att man borde inleda samarbete med Vänsterpartiet. Så var den frågan besvarad. Det fanns en redig tanke bakom hans dubbla lojaliteter.

När jag slagit mig ner i Skåne hade vi inte mycket kontakt. Men en tid senare fick jag veta att även Bernt flyttat till Skåne. Han hade köpt hus i Hammenhög och bott där en tid när jag fick idén att hälsa på och överraska. Väl i Hammenhög frågade jag ett medelålders par om de visste var Bernt Staf bodde och fick veta att han hade ett hus med halmtak en bit utanför samhället. Det rådde isande snålblåst över slätten när jag på höger sida om vägen fann hans bostad där jag parkerade och steg in utan att knacka. I köket fann jag Bernt iförd en gammal skinnrock och med en stor toppluva nertryckt över öronen. Han log blekt och hälsade lågmält. Han verkade inte så glad.

Vi gick runt på tomten och han visade huset. Bråte och redskap överallt, men han var mäkta stolt över halmtaket som var nylagt av riktiga specialister. Det pågick renovering såväl ute som inne. Jag tror att arbetet avstannat i brist på pengar och att Bernt hade ont om jobb. Han sa att han hade en sambo som jobbade i skolan. Henne mötte jag aldrig. Bernt var inte samma glade snubbe som tidigare. Sedan tog jag bilden ovan. Bernt bjöd på en slät kopp kaffe och det var sista gången vi sågs.

Så flyttade jag med min hustru Barbro till Spanien vid sekelskiftet och här fick vi besök av min gamle vän Janne (Loffe) Carlsson. Janne, som oftast var bullrande glad på scenen, var en mycket känslosam man. Strax efter midnatt, när vi drack hallonsaft (eller vad det var) satte jag på en LP där Bernt Staf sjöng sin visa "Familjelycka". Janne fick genast tårar i ögonen och gnällde:
– Fan va han e bra! Älskar den här låten! Han ska va med i min nästa show!!!
– De e bra, sa jag. Då ringer vi honom!

Nu hade Bernt flyttat tillbaka till Stockholm. Han bodde i Brandbergen i Haninge kommun, i ett hus med plåttak. Han hade förmodligen tvingats bort från sitt älskade halmtak av ekonomiska skäl. Han svarade sömnigt när jag framförde mitt glädjebudskap:
– Janne Carlsson är här och du ska va med i hans nästa show!
– Varför i helvete ringer du mitt i natten? sa Bernt och slängde på luren. Det var sista gången jag hörde hans säregna röst.

På den tiden hade vi en tv-apparat, där jag brukade läsa nyheterna på Text-tv. Där såg jag en dag rubriken: BENGT SÄNDH DÖD! Jag nöp mig i armen – det gjorde ont. Jag andades på en spegel – det blev imma. Sånt klarar inte en död. Jag letade upp numret till Text-tv, ringde upp och fick tala med en kvinnlig redaktör:

– Hej, det är Bengt Sändh, Jag är inte död!

Hon verkade stressad och irriterad och slängde på luren. Kanske trodde hon att det var någon lustigkurre som drev med henne. Text-tv kunde ju inte ha fel. Senare samma dag fick jag veta att det var Bernt som avlidit och jag kände en verklig sorg.

Själv har jag dödförklarats tre gånger i media. Förutom vid ovannämnda tillfälle blev vi förväxlade den gång telefonkomikern Kalle Sändare dött. Så begick min bror självmord och då hade Expressen den goda smaken att ha fetstil på versalerna både på löpet och förstasidan: SÄNDH SJÄLVMORD och detta trots att min bror stavade sitt efternamn ”SÄND” alltså utan H.

Det hände mig flera gånger när jag promenerade på paseon att jag mötte svenska turister som ställde frågan: Bengt Sändh, e inte du död?

Men Bernt Staf och Janne Carlsson är borta och jag saknar dem mycket.