En förvecklingshistoria om en skånsk bonde med rent mjöl i påsen.

Nils Tranberg idkar välgörenhet

30 dec 2025 | 06:59

PLUS BENGT SÄNDH Det råder höstrusk med lätt dimma i Morkarla by i norra Uppland denna måndag i mitten av september 1976. Skördarna är bärgade, boskapen mjölkad och utfodrad. Det råder total stillhet såväl över slätten som på familjen Tranbergs gård där Kerstin brygger kaffe medan Nils ögnar igenom dagens tidning en andra gång. Genom fönstret har man utsikt tusen meter över Knabyslätten, som för bara 80 år sedan var en sjöbotten men som nu utgör åkrar till flera av byns bönder.

Lugnet bryts av att en gammal svart skåpbil av märket Volvo kör in och stannar på den leriga gårdsplanen. Man är inte så van vid besök av främmande fordon så båda makarna tittar ut genom fönstret. Först tror man sig se en polis vid ratten när en frälsningsofficer kliver ur. Sådant besök är man minst sagt ovan vid.

– Ska vi nu äntligen bli frälsta? skämtar Nils.
– Kerstin skrattar: Inte en dag för tidigt.

Frälsningsofficeren sicksackar fram och passar sina välputsade skor mellan pölar och komockor på sin väg mot köksdörren. Först när han knackar på andra gången reser sig Nils sävligt och öppnar.

– Guds frid i stugan, hälsar den frälste och får ett sävligt goddag till svar.
– Jo, det är så att vi samlar in vete för vår hjälpverksamhet!
– Jaså, jaha, svarar Nils. Men har du något att ta den i då?
– Jodå, jag har några säckar i bilen.
– Hämta en då och följ mej.

Nisse drar på sig stövlarna och ställer sig bredbent på gårdsplanen. Officeren har problem med att skydda kläder och skor och han är nära att halka omkull. Nisse följer hans struttande gång med road min. Själv stövlar han iväg med stora kliv i riktning mot sädesmagasinet. Väl framme öppnar han dörren på gnisslande gångjärn och går vidare upp för en brant trappa strax till höger. Det är ganska mörkt då de enda ljuskällorna är ett smutsigt fönster vid varje gavel. Nils tänder den enda lampan och det blir aningen ljusare. Gästen följer lite tvekande, rädd om sin oklanderligt rena svarta och välpressade uniform. Han bär säcken i sin ena hand och uniformsmössan i den andra.

Nisse står redan beredd i sädesbingen med en stor skyffel och ett litet löjets leende.
– Du lär hålla upp säcken då så jag kan skyffla i.

Den frälste fumlar med säcken innan han lyckas hålla den så att det bildas en öppning upptill. Nisse fyller skyffeln med råge och slänger ner säden i säcken så att ett stort dammoln bolmar upp. Redan vid tredje skyffeln får officeren en nysattack. Innan han hämtat sig efter den kommer nästa skyffel och nästa.

– Du får säga stopp när det är nog, säger Nisse och fortsätter skyffla. Något ”stopp” hör han aldrig och snart är säcken fylld.
– Ja, det var det de! säger Nisse. Här har du en snörstump att knyta ihop med, och lägger snöret på säcken medan han kliver ur laven och börjar gå ner för trappan.
– Ja, men hur skall jag få ner den här? undrar officeren.
– Du får väl bära den – här finns ingen hiss.

Säcken väger runt 50 kilo och officeren orkar inte ens lätta den från golvet.
– Det här klarar inte jag!
– Jag sa ju till dig att säga stopp, svarar Nisse. Men du får väl ösa tillbaka då tills du kan bära den.

Nisse går tillbaka och väl inne i köket berättar han för Kerstin som skrattar.
– Det skall bli intressant att se, säger Nisse.
– Drick ditt kaffe innan det kallnar, säger Kerstin.

De båda har hunnit dricka påtår medan de hållit utsikt över gården.
– Det var väldigt vilken tid det tar, säger Kerstin och Nisse bara skrattar.

När de väntat ytterligare en halvtimme kommer äntligen officeren med en säck som han söker hålla ifrån sig. Den är nära nog tom med en 30 centimeters kula i botten. Uniformen han bär är mer grå än svart. Han tvingas sätta ner säcken på den leriga marken för att kunna öppna en bakdörr där han lyfter in den. Står sedan en lång stund och försöker borsta ren uniformen med bara händerna innan han går fram till köksdörren som Nisse öppnar:
– Ja, tack så mycket då, säger officeren.
– Njae, det var så lite så, svarar Nisse och Kerstin flinar.