Promenad med tre hundar kan vara svettigt och stressigt. Men att ha en arbetssituation med friheten att välja att jobba från kompisars villa och vakta deras hundar, det är livskvalitet. Foto: Carin Osvaldsson

Delad arbetsdag och ett riktigt hundliv

11 apr 2026 | 06:59

PLUS CARIN OSVALDSSON Hundar, sprutor och koppel som snurrar in sig i varandra medan jag jonglerar flera fulla bajspåsar, dåliga arbetsvillkor, extremt långa arbetsdagar och brist på balans mellan jobb och fritid - det fyller mitt huvud just nu. Man kan fråga sig vad det ena har med det andra att göra?

Idag torsdag när jag skriver det här, sitter jag på annan ort. Närmare bestämt i Mijas, med uppdrag att ta hand om tre hundar vars matte och husse är på äventyr i Marocko. I Fez faktiskt, för att leta fossiler. Men det är en annan historia.

Jag tog med min egen hund Pipo för att alla skulle kunna hålla varandra sällskap i kompisvillan. Så fyra hundar har jag idag och de närmaste fyra dagarna, under mitt ansvar. Jag är i ärlighetens namn inte van vid det och det var länge sedan jag kände sådan stress. Den ena hunden är diabetiker och ska ha spruta två gånger om dagen, medicin däremellan och mat två gånger med fyra olika ingredienser. Hon är blind och måste vaktas lite extra. Framför allt om det är öppet ut till trädgården så hon inte faller i poolen.

De andra två har sina respektive personligheter, behov och egenheter. Olika slags mat som ska blandas, ges och se till att den äts upp. Den ena måste trugas, den andra måste stoppas för att inte äta de andras mat. Pipo ville gärna äta upp allas mat på egen hand och han får egentligen bara mat på kvällen. Att gå på promenad med flera hundar var svettigt. Koppel som slingrade in sig, hundar som gick åt olika håll, smala trottoarer och bilar och lastbilar som dundrade förbi medan jag slet i de olika kopplen för att ingen skulle kunna ta ett steg för långt ut i gatan.

Jag kommer lära mig mycket de här tre dagarna. Just nu känns det som ett heltidsjobb att hålla dem vid liv. Men det är fint att de har det liv de har. Till åren och tilltufsade som de är. Tillsammans och omhändertagna av hundälskare in i det sista. ”Bara ingen av dem dör när du tar hand om dem”, sade sonen och önskade mig lycka till. Den mest reserverade av dem alla, som jag inte skulle förvänta mig några närmanden av, har dock visat tydligt att hon litar på mig. Det kompenserar alla svettdroppar.

Det blev få timmars sömn i natt så jag är kanske lite extra stresskänslig idag. I mitt huvud snurrade min killes arbetssituation runt i huvudet så att jag blev yr. Jag ska inte gå in på några detaljer om just hans jobb och särskilda villkor, men förutom de låga lönerna, den totala bristen på respekt och känsla för långsiktighet som tycks vara så vanlig hos spanska arbetsgivare, så kan jag driva mig själv galen genom att fundera på fenomenet med den delade arbetsdagen.

Den spanska traditionen att arbeta förmiddag, ta en flera timmar lång ledighet mitt på dagen och sedan jobba eftermiddags- och kvällspass, har ju en poäng om man driver ett litet familjeföretag och framför allt om hem och arbete ligger på samma ställe. Det är ju fint att familjen kan samlas mitt på dagen, äta i lugn och ro tillsammans och att det finns tid för en stunds gemensam avkoppling. Om man har en liten verksamhet i samhället där man bor som man stänger igen för att gå hem, exempelvis en trappa upp. Man kan lätt frammana en idyllisk bild av den lyckliga spanska familjen kring matbordet. Dock med ett nostalgiskt sepia-filter på…

För hur många spanska familjer av idag lever detta liv i verkligheten? Min kille exempelvis - som egentligen är utesäljare men på grund av väldigt dålig personaltäckning på företaget - måste i tid och otid täcka upp för butikspersonal i två olika butiker. Det innebär att han jobbar 8 till 14 och 16.30 till 19.30. I bästa fall kan han om han vill, åka hem och äta och vila en stund. Men det innebär att minst 40 minuter försvinner och bensinen är dyr. I det andra fallet har han en timme och en kvarts enkel resväg till butiken och kan följaktligen inte åka fram och tillbaka. Detta betyder i praktiken att arbetsdagarna blir tolv timmar långa. Rent krasst räknas inte lunchen då han kan äta och vila en stund på en madrass i lokalen, men vem vill ha det så?

Jag har känt till den delade arbetsdagen under alla mina år i Spanien. Faktum är att det absurda med den är en hjärtefråga för mig och varje gång någon raljerar över den spanska siestan där alla tycks äta långlunch och vila flera timmar mitt på dagen, försöker jag förklara att få spanjorer önskar arbeta på det viset. Ledigheten mitt på dagen är visserligen inte arbetstid, men det är inte heller ledig tid. Det är tid som är villkorad och inte värd mycket alls. Delad arbetsdag är inte kompatibel med innevarande århundrades värderingar. Det förstör miljoner spanjorers livskvalitet och möjlighet till balans mellan arbete, fritid, familj och vänner. Det borde vara olagligt. När man får det nära inpå sig och ser konsekvenserna, kan man inte annat än känna en oerhörd frustration.

Det var egentligen min kille som skulle vara hundvakt. Men han beordrades butikstjänst i Estepona och är borta, inte tolv timmar utan totalt 14 timmar. Ingen fråga, inget tack, ingen som helst uppskattning. Och så en nästintill minimilön på det så blir cocktailen en riktig häxbrygd. Jag skulle kunna fortsätta att skriva om hur det fungerar i kombination med dagens bostadshyror på Costa del Sol…

Men jag håller mig till att säga att medan rika utlänningar kan betala de hutlösa marknadshyrorna, så får vanliga spanjorer med de vanliga spanska lönerna, hyra sig ett rum, fyra våningar upp utan hiss, en halvtimme inåt landet. Enligt en artikel som publicerades i Sydkusten just idag torsdag, blir spanjorerna allt mindre lyckliga. De har fallit tre placeringar och rankas som det 41:e lyckligaste landet i världen enligt World Happiness Report 2026. Jag är övertygad om att både arbetsvillkoren och bostadssituationen spelar stor roll i detta.