Tiden läker ej alla sår

MATS BJÖRKMAN För exakt 70 år sedan avrättades Vicente mot kyrkogårdsmuren utanför Málagas dåvarande stadskärna. Han var frisör från byn Rute i Córdobaprovinsen och hade tre dagar tidigare utsatts för en blixtsnabb krigsrätt, där fascisterna dömde honom till döden. Vicentes kropp slängdes, tillsammans med hundratals andra, i en massgrav och täcktes först med kalk och sedan jord.

Exakt vilket av de cirka 4 300 skelett som ligger nedgrävda i området tillhör Vicente är oklart. Hans dotter Juliana var sju år när pappan avrättades och hon besöker varje vecka utgrävningarna i Málaga i hopp om att ett mirakel ska leda till att Vicentes kropp identifieras.

Ni kan läsa artikeln om utgrävningarna vid kyrkogården San Rafael på sidan intill. Vi vill med den belysa inte bara de konkreta utgrävningarna i Málaga stad utan de tusentals familjeöden som trots tiden som gått fortfarande är högst levande för många spanjorer. De flesta är barn eller barnbarn till Fascistregimens offer.

Den kontroversiella nya lagen om det historiska minnet har av några kritiserats för att riva upp sår som redan läkt och för att ta parti för en sida (den republikanska) i det blodiga inbördeskriget och den efterföljande diktaturen. De som framfört denna kritik är naturligtvis ej anhöriga till något av Francoregimens offer.

Spaniens övergång från diktatur till demokrati gick fort och blev ett föredöme för många nationer. Grundprincipen var att dra ett streck över det förgångna, för att det splittrade Spanien skulle kunna gå en gemensam framtid till mötes. Det fungerade och Spanien förvandlades till den moderna demokrati som 30 år senare är en av EU:s ledande ekonomier.

Med åren har det dock visat sig att demokratiseringsprocessen inte är fulländad. Förmodligen var modellen den bästa och rätta för tidpunkten, men många sår som på ytan sytts igen visar sig i grunden inte vara läkta.

Lagen om det historiska minnet handlar inte enbart om att justera den historiebeskrivning som segrarna gav av spanska inbördeskriget. Den vill inte minst ge de miljontals människor som inte sympatiserade med Francoregimen upprättelse för 40 års total avsaknad av rättigheter.

Även om de blir allt färre, finns det fortfarande människor som menar att man levde bättre i Spanien på Francos tid. Dessa minns hur man kunde gå tryggt på gatorna och till och med lämna hemmet olåst, om man så önskade. Att det skedde på bekostnad av yttrandefriheten och tusentals oskyldigas liv verkar inte bekomma dem.

När du läser detta har vi just tagit steget in i 2008. Framtiden är vår, men även historien. Låt oss inte förkasta den och framför allt, låt oss en gång för alla ta lärdom av våra förfäders misstag, så att de ej upprepas.

Mats Björkman Sydkusten