Vår ljusnande framtid

MATS BJÖRKMAN Mina äldsta spanska döttrar vet inte hur Francisco Franco dog. De går första året på gymnasiet och det är inte det enda tecknet på att något inte står rätt till med undervisningssystemet. Medan sviterna efter inbördeskriget och Francoregimen fortfarande är föremål för debatt och konflikter vet den nya generationen knappt vad som utspelade sig i Spanien för mindre än 40 år sedan. Inte undra på att många menar att vi aldrig lär av historien.

Skolsystemet har varit föremål för debatt och reformer närmast oavbrutet de senaste årtiondena. Trots det har man fortfarande inte funnit en bra modell och Spanien hamnar långt ned på listan vid internationella jämförelser. Utbildningspolitiken ligger i hög utsträckning på regionalmyndigheterna och i Andalusien finns stora brister. Den mest uppseendeväckande siffran är att en tredjedel av eleverna aldrig fullbordar sin grundskoleutbildning.

I mina dotters klass går ett 30-tal elever. Det är i sig fler än vad regionalmyndigheternas egna normer föreskriver. När vi fick deras terminsbetyg i december var det som en mindre chock, både för de dåliga resultaten men inte minst för det rutinmässiga sätt på vilket det hanterades av deras klassföreståndare. Orsaken förstod vi senare. Det som för oss var anmärkningsvärt dåliga betyg var bättre än genomsnittet. Mindre än en tredjedel av eleverna har godkänt i matematik och då är de ändå enligt många den absolut bästa klassen i hela skolan.

Problemet är inte nytt. Redan i grundskolan var matematikresultaten förskräckliga, med en bråkdel av skolkamraterna med godkänt betyg. Ingen behöver dock stå till svars för detta. När jag gick i skolan var lärarna tvungna att hålla medelbetyget i klassen inom en viss marginal, eller motivera avvikelserna speciellt till skolstyrelsen. Här är det ingen som reagerar om endast sju av 30 elever får godkänt i ett ämne.

Det finns en mängd orsaker till den låga nivån på utbildningen och många ansvariga. Problemet är att alla skyller på varandra. De som kan klandras minst är trots allt eleverna, som är de som ska formas och för vilken skolsystemet måste anpassas på bästa tänkbara sätt. Om undervisningen är bristfällig, omotiverande och oengagerad kan man kan man knappast vänta sig några lysande resultat.

Eftersom ingen vill ta sitt ansvar känner jag mig föranledd att kartlägga syndabockarna. Om vi börjar från toppen bär politikerna en stor del av skulden, för att de inte prioriterat undervisningen och ofta låtit politiska intressen ta överhanden. I Andalusien bidrar regionalmyndigheterna på flera sätt till den negativa skolsituationen. Dels uppfyller de inte många av de normer som de själva satt upp och dels behandlas personalen ofta på ett så respektlöst sätt att många tröttnar. Lärare tvingas åka långa sträckor till jobbet bara för att skolverket inte är kapabelt att göra en vettig fördelning av posterna, baserat på var lärarna bor.

Många lärare lämnar också en hel del övrigt att önska. I en yrkeskår som borde domineras av människor som har sitt jobb som ett kall finns anmärkningsvärt mänga som varken har talang eller intresse för sitt arbete. Många gånger har jag som förälder saknat möjligheten att välja en annan lärare för mina barn, precis som vi har rätt att välja läkare. Det är förmodligen också just läraren som är den viktigaste biten i pusslet och har man oturen att få ett av rötäggen är det i princip kört.

Man ska dock inte glömma föräldrarnas roll i dramat och kanske bär föräldrarna större skuld än någonsin till elevernas misslyckande i skolan. Anledningen är främst att många föräldrar minerat lärarnas auktoritet, genom att ständigt ta eleven i försvar när någon konflikt uppstår.

Om vi ska få någon bättring måste varje beståndsdel ta sitt ansvar. Det är bråttom, om vi vill vara säkra på en ljusnande framtid.

Mats Björkman Sydkusten