Zapatero har fått hård kritik från inte minst Partido Popular för att sticka huvudet i sanden och inte vidtaga nödvändiga åtgärder för att motverka den ekonomiska nedgången. Regeringschefen har hårdnackat hävdat att den spanska ekonomin är stark nog att stå emot den internationella krisen och han vidhåller att de sociala satsningarna ska bestå.

I ett tidigt skede anklagade Zapatero i ett uppmärksammat utspel dem som talade om ekonomisk kris för att vara antipatrioter. Han menade att det på inget sätt gynnar den spanska ekonomin att måla upp en svart bild av situationen. Regeringschefens inställning kan naturligtvis diskuteras, men på ett sätt håller jag med honom. I dessa tider när de flesta tvingas dra åt svångremmen ser man stor skillnad på de som försöker göra det bästa av situationen och de som upplever det som att vi står på tröskeln till välfärdssamhällets undergång.

Jag har alltid fascinerats av hur spanjorerna, trots de extrema temperaturer som registreras varje sommar, aldrig verkar vänja sig vid värmen. Ideligen får man höra “Oj, vad varmt det är”. “Så HÄR varmt var det minsann inte förra sommaren”. Det förvandlas till ett mantra som upprepas varje gång två bekanta träffas på gatan. Det är inte underligt om de svettas!

Samma fenomen ser man nu hos en utvald grupp, som inte gör annat än anmärker på den ekonomiska situationen. Det har för övrigt alltid funnits företagare i turistbranschen som varje år klagar på att just denna säsong är sämre än någonsin, men nu har de fått uppbackning av de som menar att vi står på ruinens brant. Många skyller på socialistregeringen och andra på den allmänna konjunkturnedgången. Hur som haver verkar ordet lågkonjunktur för många ha instiftats i år.

Sedan har vi personer i den andra vågskålen. Bland dem inkluderar jag den svenska fastighetsmäklaren som jag träffade på gatan nyligen och som käckt utbrast “det här är min fjärde kris”. Även om vi alla påverkas av den ekonomiska situationen tvivlar jag inte ett ögonblick på att människor som hon klarar sig betydligt bättre än de som bara beklagar sig.

Missförstå mig rätt. Jag menar inte att regeringen inte kunde ha reagerat tidigare och ha gjort mer för att bromsa utvecklingen och inte heller menar jag att man ska vara likgiltig inför allvarliga situationer. Det jag efterlyser är ett minimum av historiskt kunnande och ett uns minne. För bara några år sedan var det oroväckande inom byggsektorn de skenande fastighetspriserna. Det var orsaken till att Fastighetsdepartementet upprättades när socialisterna kom till makten 2004. Inget fastighetsbolag var benägna att sänka priserna på eget bevåg, så nu får de göra det den hårda vägen istället.

En grundorsak till krisen och den stigande inflationen är den dyrare råoljan. Även här finns det olika sätt att bemöta situationen. Antingen beklagar vi oss och organiserar löjeväckande kampanjer för att skapa priskrig mellan bensinbolagen eller så ser vi till att en gång för alla minska vårt bränsleberoende. Vi har vetat åtminstone sedan oljekrisen 1973 att oljeresurserna kommer att ta slut snarare förr än senare. Ändå verkar vi oförmögna att göra någonting åt det förrän det verkligen svider i plånboken. Vissa verkar inte ens reagera då, utan efterlyser sänkta bränslepriser.