När de folkvalda samlades i kongressen måndagen den 23 februari skulle de godkänna att Leopoldo Calvo-Sotelo trädde in som en tillfällig regeringschef fram till valet. Omröstningen skulle precis börja. Egentligen var det en formalitet. Men plötsligt hördes skrik och skott. In i kammaren stormade en grupp civilgardister med överstelöjtnant Antonio Tejero i spetsen.
– ¡Todos al suelo! Alla ner på golvet! beordrade översten och sköt i taket. Alla som fanns i parlamentet togs som gisslan. På flera ställen runt om i Spanien rullade samtidigt pansarvagnar ut från kasernerna för att ta kontrollen.

I dag är det svårt att förstå hur nära kuppmännen var att lyckas den där kvällen i början av 1980-talet. Men vid kuppförsöket hade Spaniens nya demokratiska konstitution gällt i endast lite drygt två år. Stora grupper i samhället hade börjat tvivla på att demokrati var bra för Spanien. Det var oroligt i samhället. Någon demokratisk tradition att falla tillbaka på fanns inte. Många önskade stabilitet före demokrati.

I den kritiska situationen trädde den unge monarken kung Juan Carlos in på arenan. Juan Carlos kontaktade befälhavarna i landets militärområden. Han fördömde kuppen och begärde deras stöd. Endast tre av de nio generalerna förklarade direkt att de stod bakom sin kung, de övriga tvekade. Men Juan Carlos gav sig inte. Enträget uppmanade han alla att ta avstånd från kuppmakarna. Klockan 01.15 den 24 februari gick han sedan ut i direktsändning i tv. Klädd i sin militäruniform höll han tal till nationen:
– I egenskap av landets högste militäre befälhavare kommer jag aldrig att acceptera aktioner från grupper som vill avbryta den demokratiska processen, förklarade han.

Med sitt tal vann Juan Carlos över de tveksamma på sin sida. Sedan gick det snabbt. Generalerna som varit inblandade i sammansvärjningen kallade tillbaka sina stridsvagnar. Mitt på dagen den 24 februari gav även Tejero upp inne i parlamentet. Det 18 timmar långa dramat var över.

Som en ironisk effekt av kuppförsöket stärktes demokratin. Genom den spänning som nationen genomlidit kunde politiska låsningar mjukas upp. Tiden fram till valet präglades av samförstånd. Att stabilisera demokratin sattes före allt annat. Valet den 28 oktober 1982 vanns sedan av socialistpartiet PSOE, som med sin partiledare Felipe González i spetsen tog över styret. Därefter har ytterligare två regeringschefer passerat.

Utvecklingen under de trettio följande åren är enorm. I dag skulle ingen ens komma på tanken att genomföra ett kuppförsök i Spanien. Politiskt och ekonomiskt, kulturellt och moraliskt har dagens Spanien få likheter med hur det såg ut 1981. Spanien har förvandlats från ett slutet samhälle till en modern västerländsk stat med allt vad det innebär.

Ett stort steg är att inbördeskrigets och diktaturens övergrepp till slut har tagits upp och kunnat belysas. Det dröjde länge. Men alla som var inblandade i kriget är nu döda. Därmed kan en försoning nås.

Men det intressantaste som skett inom politiken under dessa år är nog ändå regionernas växande betydelse. Under Franco var allt under Madrid. Nu är det i Spanien framtidens Europeiska Union skapas, ett EU där regionerna kommer att bli viktigare än staterna. Spanien har blivit en stat med flera nationer. Just det som kuppmakarna ville förhindra.