Idag är högtidsminnet av de fasansfulla terrorattackerna i USA. Tio år ger perspektiv på händelserna, även om konsekvenserna för länder som Afghanistan och Irak fortfarande är mycket ovissa. För USA innebar attentaten inte bara att nära 3 000 personer miste livet, utan även att amerikanerna mer eller mindre frivilligt fick sina medborgerliga rättigheter kraftigt inskränkta. Det gäller för övrigt även resten av världsbefolkningen. Varje gång en flygpassagerare tvingas göra sig av med en parfym, en flaska vatten eller sin bebis nappflaska i säkerhetskontrollen, skördar terrorismen en ny seger.

“Kriget mot terrorismen” som för Bush-administrationen var så självklar som att “Antingen är ni på vår eller på terroristernas sida”, står i djup kontrast till hur Spanien reagerade på sin egen förödande terrorattack i Madrid. Spanjorerna chockades svårt av sprängattentaten mot pendeltågen i Madrid, men de utkrävde varken hämnd eller lät det påverka deras grundläggande värderingar och levnadsvanor. Idag är de flesta av gärningsmännen antingen dömda eller döda, utan behov av ett öppet krig,

Det kan visserligen konstateras att Spanien, till skillnad mot USA, hade mer än 40 års erfarenhet av terrorattacker i hemlandet. Och visst kan väl detta ha bidragit till spanjorernas anmärkningsvärt sansade reaktion på attentaten (med undantag av de politiska förvecklingar som ledde till maktskiftet). Men det är inte hela sanningen.

Efter massakern i Oslo och på Utøya i juli visade även det norska folket att det finns ett annat sätt att bemöta hatet och terrorn, än att ge igen med samma mynt. Och Norge är (tack och lov) inte ett land som hade tidigare erfarenhet av inhemsk terrorism.