Min nyvunna passion för långvandringar förde mig till Valle de Abdalajís, för en organiserad bestigning av "Pico Capilla", en bergstopp på nära 1 300 meters höjd. Det var en fantastisk rutt på drygt sju timmar, som förutom slående utsikt bjöd på ginst i full blom och fantastiska stenformationer, liknande dem i El Torcal.

Det var en lördag och mot slutet av vandringen mötte vi en spanska storfamilj som hade samlats för en picknick. Platsen de hade valt var en smutsig jordplan, med högar av soppåsar intill och med sina bilar så nära parkerade att de kunde luta sig mot dem, medan de åt. Det spelades diskomusik på högsta volym.

Naturligtvis finns det många spanjorer som älskar och respekterar naturen, vilket inte minns styrks av den växande landsortsturismen. Men utlänningar slås av hur många lokalbor som inte verkar ha något helst miljömedvetande. Det är inte bara att många lämnar en sopplats efter sig, de har inte heller problem med att välja en sopplats för att vistas i.

Personligen är jag särskilt känslig för akustisk miljöförstöring. Det värsta jag vet är fel på musik på fel plats och framför allt på fel (läs: hög) volym. Eller bilister som använder tutan för att kommunicera med, vare sig det gäller att skälla på någon "mottrafikant" eller för att hälsa på någon bekant.

Med detta skrivet måste jag tillägga att det har blivit betydligt bättre. Tendensen är helt klart positiv. Idag hörs betydligt färre skräniga mopeder utan ljuddämpare. Jag uppskattar också att det blivit sällsynt med barer och restauranger som har sina tv-apparater på full volym.

Så länge det finns liv måste det inte föras ett sabla liv.