Zahara ligger strax bortom Tarifa och precis före Barbate och Trafalgar. Med vår buss tog det lite drygt två timmar dit från Marbella. Krogen vi gick på heter Antonio och är del i ett komplex med två hotell, ett tvåstjärnigt och ett fyrstjärnigt. Restaurangen ligger precis vid stranden och har en vidunderlig utsikt över infarten till Medelhavet, med Marocko i bakgrunden. Också här har man två matsalar att välja mellan, en lite mer rustik och en finare krog.

Vi styrde stegen mot baren vid finkrogen, men stannade först till vid vinrummet. Där var det gott om godsaker; Vega Sicilia, Aaltos, Viña Tondonia, viner från Peter Sisseck. Där fanns också en magnumflaska från Marqués de Riscal med namnet Frank Gehry, mannen bakom Riscals nya hotell i Rioja och Guggenheim i Bilbao. Vinet går endast att köpa på deras hotell, men denna flaska var dessvärre tom!

Själva baren är som en fiskebåt, som bara väntar på att kasta sig ut genom panoramafönstret och fånga fisk. Där beställde jag en manzanilla och de serverade mig en Lustau Papirusa. En härlig manzanilla, som du kan läsa mer om i mina tre vintips intill. Som tilltugg serverade de några ilsket oranga oliver som smakade som chorizo, vegetarisk chorizo med andra ord. Mycket, mycket goda. Det var svårt att hålla sig ifrån skålen och de fick fylla på flera gånger.

När jag skulle be om påfyllning sa min kompis Michael att jag skulle prova det han drack. Det var en Gonzalez Byass Alfonso Oloroso Seco. Ett väldigt gott val. Manzanillan var snustorr, med lite sälta. Oloroson var också mycket torr, men med betydligt rikare kropp och värme.

Nu var det dags att gå till bords. Ett jättebord med plats för 26 personer, tre var på kortsidorna och tio vardera långsidan. Det är trevligt att alla kan sitta vid samma bord, men själv tycker jag att det är bättre med mindre bord. Nu fick jag i princip ta upp telefonen och ringa till kompisen som satt längst bort! Jag tycker att åttabord är bäst och helst i fyrkant med två personer per sida. Då kan alla prata med alla och ingen är utanför.

Det var annonserat att det skulle serveras tonfisk och så skedde. Sju rätter och fem viner. Första rätten var ventresca en manteca, på svenska blir det ungefär: konfiterat bukkött av tonfisk. En ljuvlig liten förrätt som bara smalt i munnen. Tyvärr var inte vinet i nivå. Vinet heter 28 Metros Cuadrados och kommer från Benalauría i Sierra de Ronda. Med det har jag sagt mitt.

Nästa tallrik var två rätter, en finskuren tartar och en grövre skuren tacos de atún. Alltså samma kött, men skuret på skilda sätt och lite olika tillbehör. Tartaren serverad med japanska pepparroten wasabe. Tärningarna kom med lite sesamolja, sjögräs och för den som ville även lite stark srirachasås. Två väldigt lika rätter men också så olika och båda lika goda. Till dessa serverades Tío Pepe från Jerez och man kan inte säga annat än perfekt.

Den första varma tonfisken var morrillo a la plancha. Morrillo är en styckningsdetalj, den triangel som är ovanpå huvudet, mellan ögonen på fisken. Hastigt grillad och inget annat. Det var en delikatess. Ett vitt vin från Arcos de la Frontera, Barbazul Blanco som görs på druvan Chardonnay, var helt korrekt till.

Atún en tomate är en klassisk rätt. Här hade köket kokat in tomat, lök och vitlök först så att fisken inte blev överkokt när den kom med. Det här var så långt ifrån den burk med tonfisk i tomat, som man bara kan komma. Vinet var ännu ett vin från Cádiz, Luis Pérez Marismilla, men den här gången en rosé. Väldigt blek rosé, men med en intensiv doft av körsbär, äpplen och aprikoser, som inte var för söt.

Så var det dags för atún encebollado, tonfisk med lök. Här hade man haft vettet att steka löken riktigt länge. Ungefär som löken till en pannbiff, riktigt mörkbrun, närmast karamelliserad. Tonfisken var hastigt grillad och tillsammans med den stekta löken blev det en upplevelse. Speciellt som vinet till var en mycket god överraskning. Ett rött vin från Toro, Vatán, som kommer från Bodega Jorge Ordóñez och är gjord av hundra procent Tinta de Toro-druvor. Jättegott!! Jag har kollat upp vinet och i butik kostar det drygt 25 euro. Det var det enda vinet till lunchen som inte kom från Andalusien, men Jorge Ordoñez är själv från Málaga, så vinet har viss anknytning åtminstone.

Sju rätter med tonfisk är nog i mesta laget. Trots det, när contramormo al horno, en ugnsbakad rätt, serverades så smakade jag på den och den var perfekt med lite aioli. Vi behöll Vartán till den också. Varför byta när vinet stämmer med maten. Att sedan desserten blev en lätt citronsorbet med cava var vi väldigt glada för.

Tre stjärnor som lyser upp julen

Freixenet Brut Nature
DO: Cava. Druvor: Macabeo, Xarello, Paralleda
Jag hade tänkt skriva om Cloe Brut Nature 2017 från Bodega Chinchilla i Ronda. Den är god men med ett pris på 20 euro tycker jag den är för dyr. Då föredrar jag den mörkgröna flaskan från Freixenet med Brut Nature. Den produceras bara i bra år och är en väldigt torr, frisk fläkt med en ren smak av syrliga äpplen. Runt åtta euro.

Lustau Manzanilla Papirusa
DO: Jerez-Manzanilla. Druva: Palomino Fino
En av de absolut bästa manzanilla från Sanlúcar de Barrameda. Sanlúcar med sitt speciella mikroklimat ger vinet sin unika smak. I både lukt och smak känner man sältan från havet. Men i Lustaus Papirusa finns också en härlig eftersmak, som det här huset är ensamt om. Prova den, inte bara som apretif, utan också till maten. Den sätter sprätt på en lutfisk till julen! Runt tio euro.

Viña Cubillo Crianza 2010
DO: Rioja. Druvor: Tempranillo, Grenache, Mazuelo, Graciano
Viña Cubillo är lillebror från Bodegan Lopez de Heredia. Den klassas som crianza men har legat tre år på amerikanska ekfat och spenderat de kommande åren i flaska. Med det skulle den kunna gå som en Gran Reserva! Den är en blandning av de fyra klassiska Rioja-druvorna som har vuxit på 40-åriga vinstockar. Klockrent god Rioja till ett väldigt bra pris, cirka tio euro.