Jag blev nyligen påmind om min medverkan i “Destino: España” och fick för mig att googla för att se om programmet fanns kvar online. Det gjorde det! Programidén var nedslag i olika spanska städer och att låta en bofast utlänning presentera dem. Jag fick alltså äran att presentera Málaga. Både mina kommentarer, frågorna som ställs och inte minst bilderna, säger allt om hur otroligt mycket staden har förändrats på 14 år.

Klippet är daterat 2011 men inspelningen gjordes redan 2009. Jag minns att det sändes på TV först långt senare och att det sedan kom i repris då och då under flera års tid. Jag föreslår förresten att ni ser klippet först innan ni läser vidare: https://www.rtve.es

Vem gillar att höra och se sig själv på TV? Inte jag i alla fall! Men nu har det gått så lång tid att eventuella knasigheter är preskriberade och jag kan inte tycka annat än att inslaget är ganska charmigt trots en del fånigheter och felsägningar. Jag inleder exempelvis alltihop med att säga “yo vení” (jag kom) som är grammatiskt fel, det ska naturligtvis vara “yo vine”. Men efter 14 år är allt glömt och förlåtet, eller hur?!

Presentatören nämner den “enorma svenskkolonin” på Costa del Sol, bestående av omkring 30.000 svenskar. Det får mig att fundera över hur många svenskar det bor här nu och att söka efter aktuell statistik. Det är svårt att få tag i något konkret, men jag skulle gissa att siffran har stigit med mellan 15 och 25 procent sedan dess.

Inslaget börjar på Plaza de la Merced, ett av Málagas allra mest klassiska torg, som på den tiden var omgivet av biltrafik medan gatorna runt om idag är gågator och så kallade gårdsgator. Vad som inte framgår så tydligt är att det sedan dess även försvunnit en hel byggnad som visserligen öppnat upp utsikten från torget mot Alcazaba, men vars arkeologiska utgrävningar nu sedan flera år tyvärr ändå förfular helhetsbilden en del. Men i Málaga centrum har utvecklingen alltid gått långsamt just tack vare de strikta reglerna att bevara det gamla, så jag ser det ändå som något positivt.

Jag berättar om hur det var när jag kom till Málaga 2003 och det varje fredag och lördag var “botellón” på torget. Det var som en gigantisk kollektiv förfest och jag förundrades över hur hundratals unga människor kunde samlas på ett torg för att dricka alkohol utan att det någonsin var stök eller bråk. Det hade inte hänt i Sverige. Däremot medförde det en del oväsen och framför allt nedskräpning och “el botellón” i stan förbjöds så småningom helt.

Vidare reflekterar jag kring att jag haft svårt att anpassa mig till sättet att arbeta på i Spanien. Att man är mycket mer beroende av kontakter, “enchufes”, i Spanien jämfört med Sverige och att jag i början inte hade några. Jag jobbade fulltid som reporter på Sydkusten och att ringa upp myndigheter, företag eller organisationer direkt och be om en intervju med en viss person, var ofta både mödosamt och segdraget.

Jag minns att jag då upplevde många spanjorer som misstänksamma mot media och när jag pratade med vanligt folk var det ofta som de inte ville ha varken namn eller bild i tidningen. Även om ämnet var helt okontroversiellt.

Detta tror jag har förändrats mycket under de senaste tio åren, inte minst för att folk har vant sig vid sociala medier. Parallellt har jag med all säkerhet lärt mig att lyssna in och uttrycka mig mer spanskt och har nog lättare att kommunicera med spanjorerna på deras sätt. Till skillnad från den glada men naiva svenskan jag var, som tog för givet att det skulle gå att göra som i Sverige.

Vi promenerar vidare och stannar upp på Plaza del Obispo framför katedralen, som ju saknar ett torn och därför i folkmun kallas för La Manquita. Uttrycket kommer sig av ordet “manca” som betyder enarmad. För hela spanska folket avslöjar jag att jag under mitt första år i Málaga trodde att den kallades för “La Mariquita” som ordagrant betyder nyckelpigan men som även används lite nedsättande om homosexuella män.

Ännu ett tecken på hur Málaga förändrats är att jag beskriver stan som “una ciudad no muy monumental”, det vill säga att det inte är en stad med så många sevärdheter. Då var det definitivt inte monumenten som var stadens huvudattraktion, utan stämningen och folklivet på gatorna.

Jag vill tro att stämningen lever kvar även om stan har blivit mycket mer turistisk, men framförallt har det öppnat en mängd viktiga museer sedan dess. Däribland Museo Carmen Thyssen, Centre Pompidou, Colección del Museo Ruso San Petersburgo och Museo Automovilístico, för att nämna några.

Jag pratar också om hur jag lärde känna Málaga genom dess festligheter, att det alltid var någon form av folkfest på gång och minns nostalgiskt att det var precis så. Mina första år i Málaga var det livet på gatan som var essensen. Jag kom till stan samma månad - oktober 2003 - som Museo Picasso invigdes med pompa och ståt med dåvarande kungaparet Juan Carlos och Sofia på besök. En verklig fest och stolthet för staden. Det satte liksom nivån för vad jag förväntade mig.

Sedan var det förstås karnevalen, Semana Santa, filmfestivalen, sommarferian och en hel massa andra festligheter och firande av olika helgon. Festdekorationerna på Calle Larios plockades bara ned för att ersättas av nya. Det var nästan aldrig grå vardag. Till dem har med åren lagts ytterligare evenemang, mässor och utställningar.

Vi passerar Alcazaba och Teatro Romano som vid tillfället hade varit under renovering i flera år. Numera är det ju öppet för besökare och framför allt kan man njuta av den vackra restaurerade antika teatern när man passerar på gågatan Calle Alcazabilla.

Vi åker upp till utsiktsplatsen vid Gibralfaro och därifrån ser vi vad som måste vara den största förändringen mellan 2009 och idag. Och som jag även berättar om för TV-teamet. Nämligen att hamnen ska renoveras och att det ska öppnas restauranger med uteserveringar och skapas ett naturligt flöde mellan centrum och havet. Muelle Uno invigdes 2011 och nu är det svårt att tänka sig Málaga utan den.

Sig lika är dock stans hjärta och kroppspulsåder - Plaza de la Constitución och Calle Larios - gatan med det vackraste ljuset i hela Spanien. Åtminstone om jag ska tro på mig själv! Och lägg märke till med vilken kärleksfull blick jag säger det. Ett av de dyraste köpstråken också… kan jag tydligen inte låta bli att tillägga. Något som inte heller förändrats sedan dess.

Enligt en artikel i La Opinión de Málaga från i fjol, låg lokalhyran på 1.800 euro per kvadratmeter och år, vilket mycket riktigt placerar Calle Larios bland de allra dyraste kommersiella gatorna i hela landet, endast slagen av en handfull gator i Barcelona och Madrid.

Reportern undrar om jag känner mig som “malagueña” och svaret var då som nu “Ja, i Sverige med mina svenska vänner, med Málagaborna något mindre. Men när någon kallar mig för “malagueña” blir jag väldigt stolt och glad”. Jag inser att den där identiteten som man känner och suktar efter som bosatt i Málaga stad, luckras upp och blir något annat när man bor på kusten. Då kunde jag verkligen känna mig som “malagueña”.

Sedan 2012 bor jag i Benalmádena och visst är det mitt hem, jag känner mig hemma, men jag känner mig inte som “benalmadense”. Inte som en del av min identitet (jag fick till och med googla för att ta reda på att det heter så).

Vi tar en sväng om min lägenhet i Pedregalejo och passar på att snacka lite jobb. År 2009 hade jag arbetat fem år som reporter på Sydkusten och berättar hur allt fler yngre svenskar flyttar till Spanien. Bara några år tidigare hade det ju i huvudsak varit pensionärer som valde att bosätta sig på Solkusten. Tänk om jag vetat hur det skulle bli! Det var bara början på en boom som vi såg då.

Och så visar jag min “rincón típico sueco” (min typiskt svenska hörna) som fascinerar alla spanska besökare. Nämligen skohyllan. Och jag måste medge att det faktiskt var galet att jag hade en fyra våningar hög skohylla full med skor. Med tanke på att jag bodde ensam.

Málagatouren avslutas traditionellt på en tapasbar som svenskfinska krögaren Nanna Tommola (känd för restaurangen Citron vid Plaza de la Merced) drev under en period. Där möter vi upp Málagabon Nacho Mata, som nog de flesta av er känner vid det här laget och mina vänner tyska Karoline och svenska Gabriella.

Nacho ger mig en komplimang och kallar mig för “media boquerona” (halv-boqueron, dvs till hälften malagueña) och reportern undrar om de svenska tjejerna fortfarande har lika stor framgång som när de började komma till Spanien på 1960-talet. “Inte hos männen…” svarar jag. Och det gäller nog fortfarande men är såklart högst individuellt. Fast det finns många andra sätt att nå framgång på..!