Vi bor en natt på pensionat i den sydfranska staden Perpignan. Det är enkelt men charmigt med vackra klinkers på golven, virkade lappöverkast och en innergård med två sköldpaddor som barnen följer när vi äter frukost.

Vi är, förutom min son och jag, en familj från London - ursprungligen från Sri Lanka - med två barn i fem- och tioårsåldern, pensionatägaren Florence och en fransk pappa med en liten kille på kanske två år. Barnen finner varandra bortom språk och ålder med hjälp av sköldpaddor och boll.

Vi snubblar hungriga och trötta in på en liten sylta i Frankfurt med inredning av mörkt trä, rödvitrutiga dukar, bås och långbord med bänkar. Servitrisen är stressad och mumlar med blicken mot golvet. Mannen som nog är restaurangägare går runt och försöker hålla folk glada med barska, ironiska skämt. Stämningen är dämpad men familjär. Efter nästan en timme får vi in varsin enorm schnitzel med de godaste bratkartoffeln jag ätit.

Jag tjuvlyssnar på en familj på tåget mellan Hamburg och Köpenhamn. Mamma, pappa och två barn, 11 och 13. Det är vad jag tänker. Vi pratar aldrig med varandra, men jag får vara en del av deras liv en liten stund. Drar slutsatser, målar bilder i mitt inre, modifierar efterhand jag får mer information. Mamman är inte mamma, utan pappans nya. De ska gifta sig i september. Och de gjorde en tågluff tillsammans för att bonda och bygga en ny bas.

Landskapet som svischar förbi i Schweiz är utan tvekan det vackraste på resan. Schweiz är för dyrt och en omväg, men värt varenda franc. När jag stoppar in en bit schweizisk mjölkchocklad som smälter i munnen medan jag hänförs av gröna alper, blå sjöar och små byar med kyrktorn av trä i dalarna utanför fönstret.

Och när vi slår upp det höga fönstret i vårt lilla hotellrum i Geneve. Vi har utsikt över floden. Det börjar regna och termometern visar 20 grader. Sedan vi klev på tåget i Málaga har vi väntat på svalkan, efter en julimånad som dröp av svett. Jag fyller lungorna och känner att det är nu semestern börjar.

Rekorden har avlöst varandra de senaste månaderna. Värmerekord. Turistrekord. Passagerarrekord på spanska flygplatser.

Jag hade en idé om att jag skulle skriva en text som knöt ihop det växande antalet flygresor, klimatkrisen och min egen tågluff mellan Spanien och Sverige med min nioårige son, tur och retur i augusti. Jag ville inspirera, till och med uppmana andra Spaniensvenskar att prova tåget om så bara en enda gång.

För visst har vi som reser regelbundet mellan våra två länder ett ansvar att tänka på miljön? Kanske än mer vi mäklare, som indirekt ökar antalet pendlare mellan Sverige och Spanien. Kan vi gå före, bryta gamla vanor och trampa upp nya stigar?

Jag berättade om min idé för min vän Birgitta som vi besökt i Sverige. Hon var min chef på NTF (Nationalföreningens Främjande) för 24 år sedan. Vi jobbade med trafiksäkerhet och opinionsbildning och har haft många samtal om hur man kan påverka folk, både trafikanter, företagsledare och beslutsfattare. Då gällde det trafikdöden, som många för 20 år sedan ansåg självklar och oundviklig. Nollvisionen skrattade de oinvigda åt, tyckte den var en fjantig utopi. NTF hade sedan 1934 med pekpinnar talat om för folk hur de ska bete sig i trafiken.

I början av 2000-talet var det en grupp inom NTF som ville lägga ned pekpinnarna och rikta fokus mot systemet snarare än individerna. År 2000 dog årligen nästan 600 personer i den svenska trafiken, nu är siffran nere på drygt 200.

Allt börjar med en vision.

Birgitta trodde inte att bästa sättet att få Spaniensvenskarna att ta tåget, var att uppmana. Hon sade, “berätta om mötena, om de små detaljerna”.

Nu skriver jag er ändå på näsan. Förlåt. Men jag vill inte predika. Det behöver inte vara allt eller inget. Men kan vi fundera på våra resemönster? Våga testa nytt? Tänk om alla som läser, tar tåget istället för flyget en gång. Då sätter vi något i rullning. Det bor drygt 100.000 svenskar i Spanien. Många fler har boende och reser frekvent. Låt säga att 10.000 av oss väljer tåget istället för flyget en enda gång. Det är mer än 50 fulla Boeing 737.

Systemförändring är viktigare än individers ändrade beteende. Men allt hänger ihop och många små steg kan förflytta berg.

Vår tågluff är starten på något nytt för oss. Och det doftar frihet.

Välkommen till min FB-grupp “Tågluffa mellan Spanien & Sverige”:
https://www.facebook.com