Det finns en viss typ av arrogans, en särskild variant av viktigpetter, som bara går att finna bland Spaniensvenskarna. Tro mig, jag har själv varit där - kastas nog fortfarande tillbaka dit ibland - så visst sitter jag här och kastar sten i glashus! Sanningen är att vi alla går igenom de mindre smickrande kunskapsstadierna. Frågan är om vi gör det medvetet och vilken nivå vi väljer att bli kvar på.

Jag tror jag vågar påstå att Spaniensvenskar är lite extra ettriga just avseende besserwissrandet. Kanske är det för att många flyttar hit i en ålder då de uppnått en trygg nivå av kontroll i andra delar av livet. Det är ovant och känns naket att öppet erkänna sin okunskap.

Inom gruppen finns likaså en osynlig hierarki. Nåde den nyinflyttade Spaniensvensk som tillrättavisar en som vet hur slipstenen ska dras. Beroende på vilken nivå den mer erfarne befinner sig på, kommer den att påpeka felsteget eller ej. En äkta gammal räv ler bara överseende och låter dig hållas utan drama. Värsta motståndarna är de som kommit till andra nivån, de lyssnar inte på någon annan än sig själva. De tror sig ha gått i mål och sitter på alla svaren. Inget får dem att vackla.

Men vi tar det från början. Jag har fått hjälp av en trappa i fyra steg som beskriver nyutexaminerade veterinärer men som jag tycker passar bra in på Spaniensvenskarna. Mest intressant är att den viktigaste faktorn på de högre nivåerna är ett öppet sinnelag och viljan att förkovra sig. Ju högre upp på trappan vi når, desto öppnare blir vi för ny kunskap och även mer benägna att tänka utanför boxen.

Nivåerna är omedveten okunskap, medveten okunskap, medveten kunskap och omedveten kunskap. Nivå 1 är den nyutexaminerade veterinären som tror sig kunna allt som behövs tack vare färsk utbildning och en stabil teoretisk kunskapsbank. För Spaniensvenskarna skulle jag vilja lägga till en nivå före denna. De allra flesta är ju precis i början medvetna om sin egen okunskap och relativt öppna för att lyssna, läsa och ta till sig alltifrån språkkunskaper till information om hur det spanska systemet fungerar både formellt och informellt.

Men så småningom bestämmer sig Spaniensvensken för att det är nog. Hen är inte längre beredd att blotta sin okunskap i samtal med andra människor, anser sig klar med lärotiden och redo att dela med sig. Frågor ställs inte längre utan det handlar om att likt en frälsare visa upp det man lärt sig. Hen befinner sig nu på nivån den omedvetna okunskapen.

En del blir olyckligtvis kvar här, medan resten insiktsfullt kapitulerar och blir varse sina egna luckor och framför allt det som ännu finns kvar att lära. Vi förstår plötsligt att vi inte förvandlats till allvetare. Då har vi tagit klivet till nästa nivå - den medvetna okunskapen. Vi tvivlar på vår kunskap och söker efter mer än ren fakta, nämligen erfarenhet. Vi inser att teorier inte kan förklara allt och börjar öppna oss för nya informationskällor.

Nästa nivå, den medvetna kunskapen kännetecknas av en rik och omfattande arsenal av kunskap och erfarenhet att luta sig mot i varje frågeställning. Med ett öppet sinnelag tar vi oss vidare, får egna erfarenheter som vi också vågar lita på allt mer.

Slutligen når vi sista nivån, den omedvetna kunskapen, där vi inte behöver fundera så mycket. Vi har fått en bred empirisk kunskap som ger en träffsäker intuition. Det som kännetecknar den högsta nivån är dock ambitionen att förbättra sina kunskaper och glädjen att ständigt utvecklas och lära sig mer.

Jag tror att vi Spaniensvenskar kan befinna oss i flera faser samtidigt, beroende på sammanhang. Det enda vi ska akta oss för är att fastna i fasen den omedvetna okunskapen. De andra faserna innebär en framåtrörelse och en öppenhet. Hemligheten till ett långt och meningsfullt liv!