Den produktiva författaren, journalisten, översättaren, poeten, kritikern, dramatikern, professorn, föreläsaren tillika feministpionjären och grevinnan Emilia Pardo Bazán tillhör de allra största i spansk klassisk kanon. Lika betydande som Émile Zola var för den franska 1800-talslitteraturen var Bazán för den spanska under samma epok. Ändå är hon helt okänd för många läsare utanför Spanien, inklusive de svenska. Därför kan det betraktas som en betydande kulturgärning att hennes främsta roman Markisen av Ulloa utgavs på svenska 2022.

Emilia Pardo Bazán föddes 1851 i en aristokratisk och mycket förmögen familj i den galiciska staden La Coruña. Hon var enda barnet till José Pardo Bazán y Mosquera och Amalia de la Rúa Figueroa y Somoza. Fadern var stark förespråkare för jämlikhet mellan könen och tack vare detta fick Emilia en mycket god och bred utbildning. Hon visade tidigt intresse och fallenhet för läsning och intellektuellt arbete och skrev redan som 13-åring sin första roman, Farliga hobbyer. Emilia var inte alls intresserad av att lära sig om hushållsarbete, musik och andra sysslor som förväntades av en ung kvinna vid den här tiden. Istället studerade hon vetenskap och filosofi samt engelska, franska och tyska. Hennes far och äldre intellektuella vänner hjälpte till med undervisningen eftersom universitetsstudier ännu var förbjudna för kvinnor.

Som 17-åring gifte sig Emilia med den unge juristen José Quiroga y Pérez Deza. Ett år efter bröllopet bestämde de sig för att flytta till Madrid tillsammans med Emilias far, som blev ställföreträdare i det spanska parlamentet Cortes Generales.

Äktenskapet ska under de första åren ha varit harmoniskt och Emilia och José reste tillsammans runt mycket i Europa. Doña Emilia publicerade resekrönikor i tidningen El Imparcial och i en senare bok, För katolska Europa, rekommenderade hon de läsare som hade möjlighet att ge sig ut och resa minst en gång om året för ökad kunskap om både sig själva och omvärlden. Hon såg också ett generellt behov av "europeisering" av Spanien.

Emilia och José fick tre barn och under småbarnsåren gjorde Emilia sina första publikationer som författare, bland annat Pascual López, självbiografi av en medicinstudent och En smekmånad, två romantiska romaner i en realistisk berättelsestil och med tydliga drag som placerar den galiciska aristokraten som en av föregångarna till naturalismen.

1882 publicerade Pardo Bazán Den brinnande frågan, en kontroversiell text som handlade om Émile Zolas litteratur. Den betraktades som ateistisk och pornografisk och på grund av den kontrovers som uppstod bad hennes man henne att hålla sig borta från att skriva. Men Emilia fortsatte att producera verk och 1985 kom Den unga damen som tog avstamp i de egna äktenskapsproblemen och den efterföljande separationen från maken. Strax efter kom den hyllade Markisen från Ulloa och i och med detta började författarinnan flytta sig bort från naturalismen.

Nu fick dessutom Emilias politiska journalistik och kamp för kvinnors rättigheter allt större plats och erkännande. Hon föreläste om jämställdhet och många män kände sig hotade av hennes slagfärdighet och popularitet.

Faderns död påverkade Emilia starkt och gjorde att hon närmade sig symboliken och andligheten, vilket bland annat syns i romanen Den spanska kvinnan. Med hjälp av arvet efter dödsfallet bildade hon den politiska och sociala tidningen Ny kritisk teater. Hon blev sedan den första kvinnan som ledde litteraturavdelningen Atenea de Madrid, tillika den första kvinnliga professorn vid Universidad Central de Madrid. Hon avvisades dock när hon försökte bli medlem av Real Academia Española.

Emilia dog i Madrid 1921. Hennes tonårsroman Farliga hobbyer och några av hennes reseböcker publicerades postumt. Idag ses Pardo Bazán som en feministisk ikon för spansk litteratur och i många bemärkelser som den viktigaste intellektuella kvinnan i Spanien under sin tid.

Text: Hanna Sundblad