I skrivande stund ser det ut som att det faktiskt blir regeringsbildning i Spanien. Socialistledaren Pedro Sánchez har redan tidigare visat en anmärkningsvärd förmåga att nå överenskommelser på bred front och den här gången var utmaningen närmast övermänsklig. Det är däremot få som, åtminstone offentligt, ger den ställföreträdande spanske regeringschefen kredit för detta. Istället är Sánchez föremål för hårda attacker, anklagad för att göra vad som helst för att klamra sig fast vid makten. Den tidigare regeringschefen José María Aznar har gått så långt som att hävda att Pedro Sánchez utgör ett ”hot mot den spanska demokratin”.

Mycket av den polarisering som existerar i Spanien idag förklaras av den drygt tio år långa krisen i Katalonien. Det var under den rådande finanskrisen och kort efter att Partido Popular kom till makten med egen majoritet, under ledning av Mariano Rajoy, som självständighetsrörelsen startade. Närmare bestämt vid Katalonien dag den 11 september 2012. Rörelsen växte därefter som en snöboll och utmynnade i två olagliga folkomröstningar 2014 och 2017, samt en ensidig självständighetsförklaring i oktober det senare året som ledde till att regionstyret upplöstes, den dåvarande regionpresidenten Carles Puigdemont och flera av hans kabinettsmedlemmar flydde utomlands, samt att ett stort antal separatistledare greps och senare dömdes till långa fängelsestraff.

När Pedro Sánchez sedermera kom till makten 2018 skiftade den spanska regeringen strategi beträffande Katalonien och bytte piskan mot moroten. Redan då gick högern i taket och kritiken tilltog när vänsterregeringen valde att delvis benåda de dömda separatistledarna och möjliggöra att dessa kunde lämna fängelset. Under tiden har efterlysningen av de flyende som Puigdemont bestått, även om straffet som de numera riskerar är betydligt lindrigare, efter att parlamentet även strukit ”uppror” från brottsbalken.

Oavsett vad man tycker om dessa åtgärder kan ingen förneka att spänningarna i Katalonien minskat betydligt. Stödet för ett självständigt Katalonien är det minsta sedan separatiströrelsen startade 2012 och i de senaste valen, såväl på riks- som regionnivå, har det katalanska socialistpartiet PSC fått flest röster i Katalonien.

Nu har Sánchez gått ett ordentligt steg längre, genom att på två fronter avtala med separatistpartierna ERC och Junts per Cat en form av amnesti. De definitiva detaljerna är ännu inte klara, bland annat då överenskommelsen inte undertecknats än av Junts. Enligt uppgift omfattas omkring 1.500 personer av amnestin, inkluderat Carles Puigdemont själv. Andra som uppges bli skonade från möjliga straff är upprorsmakare och sabotörer som orsakat kravaller i Katalonien de senaste åren.

Det är tveklöst att Sánchez gör dessa eftergifter för att sitta kvar vid makten och fullt förståeligt att detta får många att gå i taket. De katalanska separatisterna har lyckats reta upp en betydande del av den spanska befolkningen och bär en stor del av ansvaret för Vox framgångar i valurnorna. Missnöjet växer nu ytterligare när det förefaller som att separatisterna helt skonas och för många är det liktydigt med att de avgår med segern. Det senare kan däremot diskuteras. Sánchez har nämligen lyckats med bedriften att få separatisterna att sätta sig vid förhandlingsbordet och göra eftergifter gentemot spanska staten, något de tidigare hävdat att de aldrig skulle göra.

Debatten om lämpligheten att skona separatisterna är legitim. Frågan är dock om den nuvarande politiska retoriken och agerandet från en del rättsliga institutioner är det.

När det gäller retoriken har såväl Partido Popular som Vox svartmålat Pedro Sánchez och den ”socialkommunistiska” regeringen sedan länge, i så hårda ordalag att det varit svårt att föreställa sig att det skulle gå att ta i ännu mer. Men det har visat sig fullt möjligt. Jag har redan citerat José María Aznar och andra PP-representanter har öppet hävdat att den väntade nya regeringen i Spanien inte skulle vara legitim.

Politiken genomsyrar numera även de juridiska instanserna och ett tydligt exempel är det som nu sker i det högsta justitierådet Consejo General del Poder Judicial. Genom att blockera förnyelsen av denna har Partido Popular lyckats behålla en konservativ majoritet fem år över tiden. Flera av medlemmarna i styrelsen har självmant avgått, bland annat tidigare ordföranden Carlos Lesmes. Det sitter dock kvar bland annat tio så kallade konservativa jurister, som borde ha bytts ut 2018 och som nu försöker stoppa Sánchez amnestiplaner. Detta är anmärkningsvärt av två skäl. För det första menar experter att justitierådet endast kan uttala sig om antagna lagreformer, inte sådana som är föremål för behandling och än mindre sådana som inte ens presenterats ännu. För det andra har domarna alltså för avsikt att förklara ett lagförslag som grundlagsvidrigt, från stolar de enbart besitter tack vare att Partido Popular brutit mot författningen, som fastställer att styrelsen ska bytas ut i sin helhet vart femte år.

Hur man än ser på det står den spanska politiken nu inför ett mardrömsscenario. Pedro Sánchez ser ut att lyckas med bedriften att bli omvald av ett mycket brokigt och splittrat parlament, men han kommer vara helt avhängig av stöd från såväl katalanska som baskiska separatister. Inte bara för att bli omvald utan för att kunna styra. Dessutom kommer han ha emot sig en opposition som i ännu högre grad än tidigare kommer att stå på barrikaderna stödda inte bara av att Partido Popular har egen majoritet i senaten, redo att sabotera alla reformer, utan även av konservativa domare som förskansat sig på poster som inte tillhör dem.

Man kan förstå de som tycker att det bästa helt enkelt vore att gå till nyval. Det hade också varit mycket intressant i den bemärkelsen att alla påståenden om att Pedro Sánchez är villig att göra vad som helst för att säkra makten skulle falla platt. Om bara någon vecka ver vi hur det blir. Tidsfristen går som bekant ut den 27 november.