Carlos Haya, liksom de flesta andalusiska sjukhus, kryllar av kontraster. Trots ålderdomliga byggnader, brist på sjukhusbäddar och överbelastad personal fungerar det. Mitt i kaoset visar sjukvårdarna en omtanke och ett lugn, som är anmärkningsvärd.

Mängder av skandinaver och andra utlänningar kommer i kontakt med den spanska och andalusiska sjukvården, oftast ofrivilligt. Det allmänna omdömet är att vården i Spanien är mycket bra, i flera hänseenden betydligt bättre än i hemlandet. Detta har särskilda meriter.

På Costa del Sol finns en stor mängd människor som av olika skäl ej är registrerade. Några vistas illegalt i landet, men många är helt enkelt EU-medborgare som kan resa ut och in som de vill och som inte kommer sig för att mantalsskriva sig. Detta trots att de tillbringar större delen av året i Spanien. Resultatet är att de flesta offentliga tjänster är anpassade till en lägre befolkning än den reella, med bristande resurser som följd.

Detta gäller inte minst sjukvårdssektorn. I början av året tillbringade undertecknad nära en månad med anhörig på Hospital Costa del Sol, i Marbella. Sjukhuset, som är knappt tio år gammalt, servar hela västra Costa del Sol och har snabbt blivit för litet. En utbyggnad har just godkänts.

En av chefsläkarna beskrev deras dagliga situation. En fjärdedel av patienterna är utlänningar och lika många, 25 procent, är ej registrerade i området. Det innebär att volymen av patienter är större än vad sjukhuset är anpassat för.

Det hela är en ond cirkel. Vård av medborgare från andra EU-länder ska normalt faktureras respektive hemland i efterhand. Det är dock en process som i sig är enormt resurskrävande och då de i efterhand inkasserade pengarna hamnar i landstingssäcken, det vill säga inte hos det konkreta sjukhuset, så är det ett arbete som de flesta sjukhus avstår ifrån. Detta innebär alltså att det andalusiska landstinget året runt vårdar mängder av EU-medborgare helt gratis. Och att sjukhusen konsekvent saknar tillräckligt med personal och övriga resurser.

Detta är något som måste korrigeras så fort som möjligt. Både för patienternas och sjukvårdspersonalens välbefinnande. Det är för övrigt överflödigt att efter dessa rader behöva uppmana de läsare som i praktiken är bofasta i Spanien men som inte mantalsskrivit sig, att göra detta.

Jag vill samtidigt skicka en hälsning och ett tack för alla vänliga hälsningar och allt stöd i samband med vår fars svåra sjukdom.