I början av 1800-talet utkämpades ett blodigt krig mellan grannländerna Spanien och Frankrike. Bakgrunden till den långvariga konflikten var Napoleon Bonapartes försök att ta över landet och inrätta sin bror på den spanska tronen.

Napoleon Bonaparte utropade sig till kejsare av Frankrike 1804, efter att ha tagit makten i en statskupp fem år tidigare. Han satte därmed stopp för den första franska republiken som hade uppstått efter den franska revolutionen. Napoleon hade gjort sig populär hos sitt folk genom att utlova fred – något som inte direkt blev hans eftermäle. Fältherren lade under sin tid vid makten under sig stora delar av Europa. Ett av de länder som hamnade i kejsarens skottglugg var just Spanien.

Frankrike och Spanien hade varit i krig med varandra under slutet av 1700-talet, men lyckats sluta fred vid sekelskiftet. Därtill undertecknade de två länderna ett avtal den 27 oktober 1807, det så kallade “Fontainebleau-traktatet”, som fastslog att de allierade sig mot den gemensamma fienden Storbritannien.

Det spanska kungahuset befann sig under den här perioden i något av en kris med interna problem. Kung Carlos IV tyckte bättre om att jaga än att styra riket. Den som fattade de viktiga politiska besluten var statssekreteraren och tillika kungens gunstling, Manuel Godoy. Det ryktades dessutom om att Godoy var drottning María Luisa de Parmas älskare. Det var han som hade undertecknat avtalet med Frankrike 1807.

Napoleon ville inta Portugal, på grund av att landet inte inlett den ekonomiska blockad mot Storbritannien som den franske kejsaren påbjudit. I Fontainebleau-traktatet fastslogs bland annat att de franska trupperna tilläts passage genom Spanien på sin väg mot Portugal. Det stod snart klart för många spanjorer att fransoserna utnyttjade gästfriheten lite väl mycket. Likt en trojansk häst hade fransmännen lurat sig in i landet och väl på plats nöjde de sig inte med att bara passera, utan stannade och erövrade ett flertal städer – något som varit Napoleons plan redan från början. Fransmännen började mer och mer uppfattas som ockupanter.

Godoy hade haft sina egna skäl att stödja Napoleon. Den franske kejsaren hade lovat honom att de södra delarna av Portugal skulle tillhöra statssekreteraren efter ockupationen. Det spanska folket visade sitt missnöje över Frankrikes närvaro i landet genom att resa sig mot Godoy. I ett uppror 1808 tvingades han bort från makten och kastades i fängelse. Spanjorerna var även trötta på den nonchalante kungen Carlos IV och han avsattes till förmån för sin son Fernando VII.

Den nytillträdde kungens tid på tronen blev dock kort. Napoleon tvingade Fernando att ge tillbaka makten till sin far. Carlos IV var, som vi redan vet, inte alls intresserad av att regera. Han ställde därför i sin tur kungamakten över Spanien till Napoleons förfogande. I utbyte fick han, hans fru och skyddslingen Manuel Godoy, politisk asyl i Frankrike samt ett rejält årligt apanage. Napoleon kunde därmed sätta sin bror Joseph Bonaparte på den spanska tronen.

Missnöjet hade redan pyrt ett tag bland den spanska befolkningen, men utnämningen av ”José I” till Spaniens kung utgjorde droppen som fick bägaren att rinna över för en stor del av folket. Den 2 maj 1808 anses vara startskottet för det spanska självständighetskriget. I Madrid gick människor ut på gatorna för att göra revolt mot de franska soldaterna. Upproret spred sig snabbt till flera andra städer runt om i landet. Fransmännens respons lät inte vänta på sig. Tusentals spanjorer avrättades utan ordentliga rättegångar, vilket bara gjorde att hatet mot fransoserna växte.

Den spanska befolkningen delades snart upp i två grupper – de som var lojala med Fernando och fosterlandet, så kallade “patriotas” och de som lockades av de liberala idealen som fötts under den franska revolutionen och kunde tänka sig en fransk kung, så kallade “afrancesados”. Intressant nog stod de lägre klasserna, som kunde ha tjänat på de franska tankarna om jämlikhet och brödraskap, generellt på patrioternas sida. Många från den kulturella och intellektuella eliten var däremot anhängare av de franska idéerna.

Det spanska självständighetskriget blev långt och blodigt. Fransmännen var militärt överlägsna och spanjorerna insåg att de inte skulle lyckas besegra dem i ett stort slag. De fick därför ta till en annan taktik – gerillakrigföring. Genom många, små attacker kunde de spanska gerillakrigarna långsamt bryta ner den franska armén. Det är faktiskt härifrån begreppet härstammar. “Guerrilla” betyder helt enkelt “litet krig” på spanska.

Konflikten brukar delas upp i tre faser. I det första skedet led fransmännen ett stort nederlag i staden Bailén, norra Andalusien. De tvingades retirera till Pyrenéerna och omgruppera sig. I den andra perioden, som pågick från 1808 till 1812, vände stridslyckan för de franska trupperna, som lyckades ockupera nästan hela Spanien. Men därefter var det slut på Napoleons framgångssaga, både i Spanien och i övriga Europa. Spanien fick hjälp av den brittiska och portugisiska armén och körde ut fransmännen. Fernando VII kunde 1813 återvända till Spanien och återta sin plats på tronen. År 1814, efter sex långa år av stridigheter, tog kriget officiellt slut. Napoleon avsattes i samma veva som kejsare och landsförvisades till den lilla ön Elba, utanför Italiens kust.

Kriget mellan de två grannländerna hade kostat många människoliv. Uppskattningsvis stupade mellan 300.000 och 500.000 spanjorer och 200.000 fransmän. Många av de som drabbades var civila. Förutom de mänskliga offren var konflikten förödande för den spanska ekonomin. Jordbruket och industrin blev lidande eftersom det saknades arbetskraft. Stora delar av infrastrukturen hade dessutom förstörts under stridigheterna. En annan konsekvens var att många av de intellektuella som hade stöttat fransoserna lämnade Spanien för att gå i exil i Frankrike, eftersom de var rädda för repressalier.

Så gick det alltså till när Frankrike försökte ockupera Spanien. Den franske kejsaren lyckades aldrig kuva det spanska folket. Än idag går det ana ett visst agg mot fransmän bland spanjorer, även om det nuförtiden är skämtsamt uttryckt – ungefär på samma sätt som svenskar kan göra sig lustiga över sina närmaste grannar.