Spanien har länge varit en plats för dem som drömmer om ett liv i solen – och efter pandemin är den hetare än någonsin. Digitaliseringen har banat väg för en ny grupp som gjort slag i saken: digitala nomader – personer som skapat sig geografisk frihet och flexibilitet med hjälp av nya verktyg, distansarbete och hemmakontor.

Men det är något med ämnet Spaniensvenskar som fortfarande skaver och många här upplever att svenska medier gillar att svartmåla dem. Sydkusten har varit i kontakt med några svenskar, med lång erfarenhet både av medier och att bo i Spanien, för att få deras bild.

Journalisten och författaren Thomas Gustafsson har skrivit flera böcker om Spanien och är för närvarande bosatt i Marbella. Han har bevakat Spanien sedan 80-talet och sett hur tidsandan och vinklarna förändrats.
– I Sverige har det alltid funnits en negativ bild av Spaniensvenskar jämfört med svenskar i New York eller London, dit man åker för att jobba. Bilden är kvar sedan charterresornas början på 60-70-talen då Spanien blev en turistdestination dit man åkte för att sola och bada, säger han.

Från början utmålades svenskar i Spanien ofta som skattesmitare. Som exempel nämner Thomas Gustafsson filmen Sällskapsresan från 1980 där Magnus Härenstam spelar en bov, vars brott är att han låter smuggla ut en större summa av sina egna pengar, som han skulle köpa hus för.

När Spanien gick med i EU 1986 förändrades regelverket och det blev enklare för svenskar både att jobba och exempelvis investera i fastigheter. Då svängde synen på de utflyttade svenskarna.

På 90-talet försökte man skapa en bild av att de flesta av dem som då var här, pensionärer, längtade hem och hade tröttnat på golf. Det gjordes reportage om svenskar som söp, såg ned på spanjorer och var olyckliga, säger Thomas Gustafsson.

Calle Norlén är manusförfattare och översättare av pjäser och musikaler samt en av spanarna i radioprogrammet med samma namn i Sveriges radio P1. Han bor numera mestadels i Sitges utanför Barcelona. Han tycker att det låg en viss sanning i de gamla klichébilderna av utlandssvenskar som skattesmitande gnällspikar, som förr var tacksam att driva med.
– De flyttade till värmen, men vantrivdes egentligen, saknade Kalles kaviar och satt därför och sörplade billig gin och tonic på urtråkiga golfbanor hela dagarna, säger han och tillägger att det också var en klassfråga.
– De välbeställda hade flotta villor i Marbella medan Spaniensvenskar med låg pension fick nöja sig med fuskbyggda lägenheter i gräsliga Skandinaviengetton längs Solkusten.

Han berättar att de bilade till en kompis föräldrar som bodde i just ett av de senare.
– Bittra, håglösa och alkoholiserade satt hemlängtande svenskar på varsin ful balkong och stirrade ut på en sopcontainer eller en finsk granne. Lägenheterna var värdelösa, så de kunde inte heller sälja dem och flytta tillbaka till Torshälla – eller var de nu kom ifrån. Rätt sorgligt.

När Calle Norlén flyttade till Barcelona 1999 konstaterar han att de såg sig som en ny generation utlandssvenskar. De tyckte att de var lite märkvärdigare än gamlingarna nere i södra Spanien.
– Vi hade ju inte flyttat från någonting utan till någonting. Dessutom klassades ju Barcelona då som världens ballaste storstad.

Sommaren 2023 gjorde SVT:s Uppdrag granskning en serie om Marbella. Programmet handlade om en ny grupp - svenska gängkriminella - som tagit plats bland lyxmäklare, miljonärer, influencers, pensionärer och unga. En vinkel som Thomas Gustafsson tycker känns förlegad.
– I programmet sägs de här gängkriminella kontrollera kusten och skjuta. Men det var för flera år sedan som morden och kriget mellan svenskligorna rasade här mer. De svenska narkotikaligorna finns förstås kvar här, de måste ha någon på plats som kan dirigera och ta emot cannabis från Marocko, men de kontrollerar absolut inte kusten. Spanska polisen ligger dessutom på dem hårt.

Samtidigt förnekar han inte att det sker uppgörelser.
– Men det allvarliga narkotikakriget med mord, explosioner och skjutningar som också kan drabba dem som står utanför, sker i Sverige. Det är där det är farligt, inte här. Det är Sverige som blivit en stor inkörsport för kokainet. 

Thomas Gustafsson menar att det som händer nu är att en ny ung generation urbana yngre svenskar flyttar hit. Många ungdomar som jobbar på callcenter, men framför allt många unga familjer som jobbar internationellt.  

Lars-Göran Svensson är redaktör för SVT:s Uppdrag gransknings serie om Marbella. Han har haft en lägenhet i Estepona och känner området sedan tidigare.
– Jag tycker inte att svenska medier svartmålar Marbella eller Solkusten, inte vi heller. Om man ser på den sammanlagda bilden så är de flesta artiklar och inslag ganska positiva. Det är en framgångssaga för de flesta svenskar, säger han.

Om man ska gå till botten med frågan tror han att det snarare handlar om tidigare inslag och reportage som bitit sig fast i medvetandet. Ett exempel är den kontroversiella svenska dokumentären från 2019 ”Det goda livet – på spanska solkusten”. Programmet friades av Granskningsnämnden efter att ha anmälts av ett flertal personer som menade att de fick helt andra premisser om vad det skulle ta upp. I stället för att analysera den svenska identiteten hos utlandssvenskar fokuserade en stor del av programmet på uteliggare och alkoholkonsumtion.

Ett annat exempel är radiodokumentären ”Jävla vitskallar” från 2010. Den berättar om svenskar som bosatt sig på Solkusten, svenskar som har lika svårt att integreras i det spanska samhället som invandrare i Sverige.
– Att tongivande människor, influencers, flyttar till Solkusten och berättar om det härliga livet har en stor betydelse för hajpen av Marbella. Mäklarna bidrar också genom att prata om vilka som köper och säljer. Men som kritiskt undersökande journalist är det en okontrollerbar bild. Ingen vet heller exakt hur många som bor i området, säger Lars-Görans Svensson.
– Många unga lockas av att jobba på callcenters. Det är en otrolig marknadsföring utan nyanser av jobb i en tuff bransch med inte så mycket betalt. Vi letade lite efter de som vi också förstår far illa. Men de åker hem och är tysta, då de per definition misslyckats. Det går nästan inte att hitta kritiska röster.

Thomas Gustafsson tror att sociala medier bidrar till att yngre generationer, genom sina direkta kontakter med vänner och bekanta som bor i Spanien, får en helt annan mer rättvisande bild av hur det är att leva här – och att många följer efter.
– Det är inte så stort steg att sitta här nere och jobba, istället för i Sverige. Arbetslivet har ju förändrats snabbt efter pandemin. När man inte längre behöver sitta på ett kontor, varför ska man då sitta hemma i regnslask och mörker under vinterhalvåret när man kan sitta här nere och jobba?, är det allt fler som tänker.

Calle Norlén känner sig själv inte svartmålad, utan tycker att det snarare är han som driver med sig själv som utlandssvensk.
– Jag menar, det finns onekligen något komiskt med att efter 25 år fortfarande föredra Herrgårdsost framför Manchego och bli överlycklig när man får sitt beställda paket Finn crisp.

Han konstaterar att den gamla typen Spaniensvenskar börjar dö ut och därmed bilden av dem.
– I dag tror jag att svenskar är bättre på att integrera sig i det spanska samhället, man lär sig spanska och bor hellre individuellt än i svenskgetton.

Och självklart har sociala medier påverkat dagens bild, precis som de påverkat allt annat.
– Nu tänker man på Bianca Ingrosso i bikini i mamma Pernillas ”Casa rosa 2.0” eller Benjamin hos morföräldrarna i Nerja. Eller en partyglad 23-åring som jobbar på callcenter och pluggar spanska. Eller ett helt vanligt svenskt par i 30-årsåldern som jobbar på internationella företag.

Calle Norlén spår att mediebilden av Spaniensvenskar kommer att bli än mer nyanserad i takt med att dessa lever allt mer individuellt, i stället för att klumpa ihop sig.
– Det finns något lustigt med att utlandssvenskar oroligt sitter och undrar vad kvarvarande svenskar tycker om oss. Jag tror inte att man ska överdriva intresset, de har nog fullt upp med sina egna liv.

Text: Karin Arnell