Unik barrskog i skyddat område

SPANIEN RIKS 
Att vandra genom pinsaparskogen i Grazalema är att stiga rakt in i en annan tid. Här växer granar som överlevt sedan istiden, i ett landskap som både är dramatiskt och stilla. Detta är en upplevelse som kräver särskilt tillstånd och som Sydkusten fick erfara delvis i snö.

Vandringen tar sin början strax utanför Grazalema, vid de gamla stenbrotten ”Las Canteras” som idag är en rastplats. Här, på omkring 1.100 meters höjd, väntar en stigning som direkt får fart på pulsen. Stigen slingrar sig i snäva serpentiner genom tallskog, och ju högre man kommer desto mer öppnar sig landskapet. Efter knappt en timmes gång når man Puerto de las Cumbres, ett bergspass som känns som en naturlig port in i Sierra del Pinar. Härifrån breder vyerna ut sig mot Grazalemas vita hus nedanför och längre bort mot Ronda och Sierra Nevada.

Vid passet planar vandringen ut och man leds in i själva hjärtat av rutten – pinsaparskogen. Denna sällsynta gran, Abies pinsapo, är en relikt från istiden och växer endast i begränsade områden i södra Spanien och norra Marocko. Träden kan bli flera hundra år gamla och står ofta så tätt att de skapar en mörkgrön kupol. Ljuset silar ner i smala strålar, och luften känns sval och fuktig även under heta dagar. Det är inte svårt att förstå varför denna skog är strikt skyddad, och varför antalet besökare begränsas.

Längs vägen påminns man om hur människor tidigare nyttjade bergen. Här ligger gamla snöbrunnar, gropar som en gång fylldes med snö för att sedan isoleras med halm och säljas som is under sommaren. De är vittnesmål om en tid då naturens resurser togs tillvara på de mest uppfinningsrika sätt.

Efter skogens stillhet förändras återigen karaktären på leden. Den börjar klättra uppåt mot öppnare marker, och vegetationen glesnar. Här möter man utsikter över dalgångar, över vattenreservoaren Zahara-El Gastor och mot byar som Algodonales. Kontrasten mellan pinsaparskogens dunkla tystnad och bergssluttningarnas fria rymd gör vandringen mycket variationsrik.

Slutmålet är monumentet Sagrado Corazón, en staty av Jesus som reser sig på en klippa nere i dalen och med utsikt över hela Sierra de Grazalema. Att stå här efter flera timmars vandring och låta blicken vandra över de böljande bergskedjorna man just vandrat i ger en känsla av att befinna sig på en gräns mellan himmel och jord.

Rutten tar i genomsnitt sex timmar att klara av. Den klassas som medelsvår, framför allt för sin längd och de höjdskillnader som ska övervinnas. Den kräver också en viss vana vid bergsterräng, då stigen bitvis är stenig och hal, särskilt efter regn och snö. Det kan skribenten vittna om, och de snöspår som denne lämnade efter sig vid de högsta partierna.

För att få tillträde krävs tillstånd som ansöks via naturparkens besökscenter i El Bosque. Detta är ett sätt att skydda skogen och se till att den unika miljön inte belastas av alltför många besökare.

Rejäla vandringskängor med bra grepp är nödvändiga, liksom kläder för snabbt växlande väder. Här i bergen kan solen skina från klarblå himmel ena stunden för att i nästa bytas mot dimma eller kalla vindar. Matsäck och rikligt med vatten är också ett måste – det finns inga möjligheter att fylla på längs vägen. Vandringsstavar är alltid ett plus.

Bästa tidpunkten för att vandra är under vår och höst. På våren blommar ängarna och man kan höra näktergalens sång bland träden. Hösten bjuder på milda temperaturer och klar sikt, perfekt för att njuta av utsikterna. Vintertid är leden ofta isig, medan sommarens hetta gör den mer krävande än nödvändigt.

I det här fallet vandrade vi tur och retur, men många väljer att planera med två bilar eller ordnad skjuts. På så vis kan man avsluta vid Sagrado Corazón utan att behöva gå hela vägen tillbaka.

Mats Björkman Sydkusten