Fjärde generationens fåraherde

SPANIEN RIKS Familjen Ríos har fött upp får vid byn El Burgo i Málagaprovinsen sedan tre generationer. Nu är verksamheten säkrad för ytterligare en överskådlig framtid, efter att 20-årige Manuel bestämt sig för att bibehålla traditionen. – Man kan leva väldigt bra på detta, men det är ett krävande arbete, berättar Manuel när Sydkusten kommer på besök.

Gården omfattar 1.400 hektar och ligger till stora delar i den nya nationalparken Sierra de las Nieves, på nära tusen meters höjd över havet. Detta är inte bara natursköna områden, utan också laddade av historia. Byn El Burgo är känd för sina kopplingar till stråtrövarna som härjade i dessa berg under 1800-talet. Inte långt från Ríos gård i Sierra Blanquilla dödades den siste av dem, ”Pasos Largos”, i en skottlossning med Guardia Civil.

Det är svårt att föreställa sig denna dramatiska historia när man i dag besöker gården. Det första som slår dig är tystnaden. Här råder en stillhet som är allt mer sällsynt på den tätbebyggda kusten 90 minuters bilresa därifrån. Till och med de många vall- och vakthundarna på gården verkar vörda lugnet, då ingen av dem skäller på oss vid vår ankomst.

Det andra vi noterar är den friska och härligt svala luften. Hösten har varit ovanligt varm och kvav på Costa del Sol, men på dessa höjder känns det verkligen att det blivit höst. Än så länge är det en behaglig svalka och trots en frisk bris räcker det med att man har på sig en tunn tröja eller väst. Annat är det på vintern, då det på dessa höjder inte är helt ovanligt med snö. Så heter också nationalparken Sierra de las Nieves (”Snöfjällen”).

Till skillnad från vad man kanske skulle kunna tro har förklarandet av området som nationalpark inte inneburit några förhinder för familjen Ríos. Deras får tillåts beta som vanligt och de andalusiska myndigheterna fyller till och med på en vattencistern åt dem vid behov, kostnadsfritt.
– Det sköts av några killar från El Burgo som arbetar för miljöenheten Seprona och som är mycket duktiga, berättar Manuel Ríos när han tar oss med i sin terrängbil för att visa oss berglandskapet där fåren går fritt och betar.

Förutom vatten får gården regionala bidrag för sin verksamhet. Mer än för själva uppfödningen är det för att de hjälper till att upprätthålla brandgator.

Det var Manuels farfarsfar Lorenzo Ríos som började sköta får, när Pasos Largos fortfarande härjade i dessa trakter. Hans son, som också hette Manuel, tog över verksamheten, som i sin tur gick i arv till Juan, som alltså är pappa till 20-årige Manuel.
– Min far är bara 52 år och vi hjälps än så länge åt med fåren, berättar Manuel.

Varken Juan eller hans hustru Paqui har pressat sonen att bli herde. Paqui, som lärde känna Juan när hon var 13 år gammal, hoppades nästan att sonen skulle finna ett annat jobb.
– Det är ett arbete som kräver stora uppoffringar, förklarar hon.

Manuel berättar att han som liten inte trivdes något vidare på landet. Familjen har alltid haft sin bostad nere i byn El Burgo, tio minuters bilresa från gården. Efter grundskolan började Manuel en yrkesutbildning för att bli svetsare, men det kändes inte som något för honom.
– Jag insåg att man kan leva riktigt bra på att föda upp får, så här är jag nu.

Juan hjälper än så länge till, men har redan börjat lämna över verksamheten till Manuel. Ett bevis på detta är att fåren numera är märkta med sonens initialer ”MR”.

Solen har nyligen gått upp när vi anländer till gården. Den första uppgiften på morgonen är att mata tackorna och deras lamm, som hålls i en hage intill gården. En bit bort lunkar ett 20-tal bockar i en större hage.
– Vi håller hannarna åtskilda för att kontrollera parningen. Vi avlar nya lamm tre gånger om året, i januari, april och september.

Lammen är dräktiga i fem månader och kan föda två gånger om året. Varje kull består av 1–2 lamm per tacka och normalt föds 500–600 nya får åt gången på gården, tre gånger om året. Fåren på Ríos gård är av rasen ”segureñas”.

Här slaktas inga djur. Lammen säljs när de är omkring två månader gamla för gödning. Familjen får normalt mellan 100 och 120 euro per lamm, men i kristider kan ersättningen vara lägre. Juan minns hur han en gång inte fick mer än 35 euro för ett lamm.

Familjen Ríos ägnar sig uteslutande åt uppfödning. De producerar ingen ost, som är omständligt och kräver särskilda mjölkningsfår. Just nu säljer de inte heller ullen.
– Fåren måste klippas regelbundet, men sedan 5–6 år är ingen intresserad av ullen. Det är trist och något som går i cykler. För tillfället finns ingen efterfrågan och vi tvingas slänga ullen, berättar Juan uppgivet.

Trots allt är det en verksamhet som går runt mer än väl, när allt fungerar som det ska. Det kräver dock mycket arbete och är avhängigt av många olika faktorer. Ett ständigt bekymmer är farsoter, som blå tunga, som drabbat ett flertal gårdar i Málagaprovinsen, bland annat en bara tio kilometer därifrån.
– Vi har dock varit förskonade, förmodligen för att det är så torrt här. Blå tunga smittar nämligen inte mellan får, utan sprids av myggor, förklarar Juan.

De honor som är dräktiga sedan den senaste parningen i september, och som alltså ska föda i februari, strövar omkring fritt bland bergen och kräver ingen större skötsel. De betar i naturen och har vattenhål där de dricker. De enda möjliga farorna kan vara enskilda rävar eller vildsvin. Stölder av får är ovanliga.
– Vart fjärde eller femte får har en gps-sändare som gör att vi kan följa flocken. Då de som regel håller ihop behöver inte alla djur bära sändare, berättar Manuel.

Tackorna lever i mellan åtta och tio år. Vi åker ut för att se dem med Manuel i hans terrängbil av märket Ford, med fårhunden Lola sittande på flaket. Hon är en av flera border collies på gården som tränats som vallhundar. Där finns också ett flertal stora mastiffer, som är mer kelsjuka än skräckinjagande.

Manuel har valt ett yrke som få i hans generation är villiga att ta. Hans storasyster Trinidad studerar till lärare. Manuel är dock i många hänseenden som vilken 20-åring som helst och duktig på fotboll. Han spelar som forward i El Burgo, som vid tidpunkten för vårt besök toppade tabellen i sin division.
– Än så länge möter vi bara lag från Málagaprovinsen, berättar han.

I vintras var det en av många byfester i El Burgo och en tidigare klasskamrat till Manuel presenterade honom för en väninna, Carlota Fernández Rodríguez, som kommit på besök från byn El Gastor. Tycke uppstod och nu är Manuel och Carlota ett par. Hon arbetar på en bank, men älskar livet på landsbygden.
– Jag är uppväxt i en by, men sedan liten gillade jag att gå och valla getter med en väninna och hennes pappa, berättar hon.

Carlota och Manuel har inte varit tillsammans ens ett år ännu, men det faktum att han valt att följa familjetraditionen och bli herde är inte något som avskräcker henne – tvärtom!
– Jag älskar detta!

Än i dag händer det att man ser herdar som vallar får eller getter på den andalusiska landsbygden, men det är en pittoresk bild som blir allt ovanligare. Förhoppningsvis finns det fler som Manuel som är villiga att upprätthålla traditionen. Själv menar han att få i hans generation är villiga att jobba hårt, vare sig det är på landet eller i någon annan sektor.

Juan är glad och stolt över att familjetraditionen inte upphör med honom. Vi pratar om livet på landet och hur allt färre människor längre är insatta i boskapssektorn.
– Det finns ett spanskt uttryck, ”catetos”, som traditionellt brukats för att benämna landsortsbor som obildade. I dag är det snarare stadsbor som är ”catetos”, som inte har en aning om hur kotletterna de köper i butiken kommer till.

Juan menar att livet som herde är betydligt hårdare än som jordbrukare. Trots det betonar han att verksamheten är lönsam och han är därför övertygad om att sektorn kommer att fortsätta att existera. Initialerna ”MR” på fåren vittnar oavsett vilket om att familjegården i Sierra Blanquilla påbörjat ett nytt kapitel och har framtiden för sig.

Mats Björkman Sydkusten