Juan Carlos memoarer lämnar många frågor obesvarade

SPANIEN RIKS I sina nyutgivna memoarer försöker Spaniens tidigare statschef Juan Carlos I återta kontrollen över sin historia. Han talar öppet om skuld, ensamhet och saknad, men undviker de affärer som ledde till hans fall och exil i Abu Dhabi.

När Juan Carlos I:s självbiografi Reconciliación (Försoning) nådde de franska bokhandlarna i början av november blev den omedelbart föremål för stor kontrovers. Det var första gången den tidigare kungen, som regerade i Spanien mellan 1975 och 2014, berättade sin version av händelserna som format både honom och landet.

Boken, som är på drygt 500 sidor, kom ut bara veckor före 50-årsdagen av Juan Carlos kröning och är skriven i samarbete med den franska författaren och historikern Laurence Debray. Den spanska utgåvan släpps först i början av december, men innehållet har redan väckt stor debatt i Spanien.

Juan Carlos I skildrar sig själv som en man som aldrig varit herre över sitt öde, styrd av plikten gentemot kronan och av sitt lands förväntningar. Han beskriver sig som ”en tjänare som offrade sin frihet för att ge frihet åt sitt folk” och återkommer ofta till känslan av övergivenhet – av sina vänner, av folket och slutligen även av sin egen son, kung Felipe VI. Samtidigt uttrycker han en vilja till försoning och hoppas, som han skriver, ”att kunna återvända till mitt land och sluta mina dagar där jag hör hemma”.

Boken rör sig kronologiskt från barndomen i exil till ålderdomen i Abu Dhabi. Den öppnar med det stora traumat från barndomen – dödsolyckan där hans yngre bror Alfonso avled efter att Juan Carlos avlossat ett pistolskott av misstag – och fortsätter med utbildningen under diktatorn Francisco Franco, kröningen, demokratins införande och slutligen abdikationen. Juan Carlos berättar hur Franco behandlade honom ”nästan som en son” och hur han upplevde sig bära diktatorns sista önskan: att bevara Spaniens enhet, men också leda landet mot demokrati.

Störst utrymme ges åt övergången från diktatur till demokrati och statskuppförsöket den 23 februari 1981, då kungens ingripande i direktsänd tv anses ha varit avgörande för att avstyra kuppen. ”Det var natten då Spaniens framtid stod på spel”, poängterar han. Juan Carlos hävdar också att det inte var fråga om ett utan tre kuppförsök – ett militärt, ett politiskt och ett från personer i hans egen närhet.

Historiska händelser beskrivs med ett personligt tonfall. Juan Carlos uttrycker stark saknad efter sin hustru, drottning Sofía, som han konsekvent kallar ”Sofi”, och beskriver henne som ”min drottning och mitt samvete”. Han erkänner otrohetsaffärer men förnekar flera av de relationer som pressen tillskrivit honom. Den mest kända av dem, med affärskvinnan Corinna Larsen, ångrar Juan Carlos men menar samtidigt att den användes mot honom med förödande följder.

I slutet av boken försvarar den tidigare spanske monarken sitt beslut att lämna Spanien 2020. Han motiverar flytten till Abu Dhabi som ett försök att ”inte skada monarkin eller störa min sons arbete”. Därifrån skildrar han sitt liv i ensamhet, präglat av hälsoproblem och tystnad, men också av närhet till äldsta barnbarnet Froilán, som enligt honom blivit ”ett ljus i exilen”.

Många av de mest omdebatterade händelserna i Juan Carlos liv lämnas obehandlade. De ekonomiska affärer som ledde till monarkens förlorade anseende berörs endast i förbigående. Han medger att han mottog en gåva på hundra miljoner dollar från Saudiarabiens kung – ”en gest av generositet mellan monarkier”, som han kallar det – men beskriver den som ”ett misstag som jag inte visste hur jag skulle undvika”. Det avancerade nätverket av stiftelser, konton i Schweiz och transaktioner till personer i hans närhet – bland annat de 65 miljoner euro som senare donerades till Corinna Larsen – nämns inte alls.

Dokument styrker att Juan Carlos I under decennier mottagit miljontals euro från gulfstater och andra monarkier, ofta via stiftelser i Liechtenstein och Panama. I sina memoarer väljer han dock att ignorera dessa uppgifter.

I stället avslutas Reconciliación med ett försök till historisk självförståelse. Juan Carlos definierar sig som ”mannen som gav Spanien dess frihet” och som vill bli ihågkommen för sina handlingar och inte sina skandaler. ”Historien kommer att döma mig”, skriver han i de sista raderna, ”men jag vet att jag gjorde mitt bästa för mitt land.”

I sina memoarer försöker Juan Carlos I förklara sig och söka försoning med det spanska folket, men flera av de största skandalerna som skakat den spanske monarken lämnas obesvarade.

Mats Björkman Sydkusten