Två sidor av samma sjukvårdsmynt

SPANIEN RIKS Den spanska offentliga vården stoltserar med att vara en av de bästa och mest heltäckande i hela världen. Det är också en av de tjänster som får flest lovord av svenskar som bor eller vistas i Spanien. Men även solen har som bekant sina fläckar och i denna artikel beskrivs två radikalt olika upplevelser av den allmänna vården i Andalusien.

Den offentliga vården är en av de tjänster som administreras av de autonoma regionerna. Det innebär att det kan skilja stort mellan olika områden i Spanien vad gäller standard och framför allt väntetider. Många spaniensvenskar bor i Andalusien, där skillnaderna även kan vara stora mellan olika vårdområden. Dessutom har vården i regionen generellt varit i fokus den senaste tiden på grund av påtalade brister. Den allvarligaste – att tusentals kvinnor som genomgått mammografi inte kontaktats när resultaten visat på misstänkt tumör – ledde i höstas till att det regionala hälsorådet tvingades avgå.

Såväl lokalbor som utlänningar får ofta utstå långa väntetider i Andalusien, speciellt om de remitteras till en specialist. Men för många utlänningar finns en extra stor utmaning, nämligen språkbarriären. Få inom den spanska vården talar nämligen bra engelska och även om det på exempelvis Hospital Costa del Sol finns en särskild tolktjänst bestående av frivilliga så kan det ofta vara svårt att kommunicera med läkare och övrig vårdpersonal. Många utlänningar menar att språknivån hos vårdpersonalen borde vara bättre i turisttäta områden som Costa del Sol, medan andra menar att speciellt de utlänningar som bor delar av eller hela året i Spanien borde se till att lära sig språket.

Språkfrågan skapar i sig en debatt om huruvida patienter får olika bemötande beroende på om de talar spanska eller inte. Oavsett om detta sker medvetet eller omedvetet från vårdpersonalens sida så är det ingen tvekan om att språkförbistringen utgör en extra utmaning för utlänningar som behöver vård. I denna artikel belyser vi två konkreta och väldigt olika fall, där kommunikationen haft en avgörande roll.

Carl Johan Bratt, 85 år, har ett mycket positivt intryck av den spanska vården. Efter 14 brådskande läkarbesök för behandling av malignt melanom hyllar han det medicinska bemötandet – men skickar samtidigt med en tydlig uppmaning till sina landsmän.

I mitten av december förra året upptäckte Carl Johan en misstänkt fläck under det vänstra ögat, och gick till sin lokala vårdcentral i Sabinillas. Sedan gick det snabbt. Misstänkt hudcancer föranledde en prioriterad remiss och den 23 december opererades han på Hospital Costa del Sol. Idag är cancern borta och Carl Johan beskriver vården som föredömlig.
– Mitt bemötande på varje ställe vid varje tillfälle har varit så positivt. Vårdpersonalen är hjälpsam, jovialisk och tillmötesgående. Dessutom får man en rapport efter varje besök där man i lugn och ro kan läsa vad de har gjort och vem som varit inblandad. Det tror jag inte ens vi har i Sverige på samma sätt, berättar Carl Johan, som också uppskattar att man inte betalar några besöksavgifter och de flesta utskrivna mediciner också är avgiftsfria.

Två dagar efter operationen blev Carl Johan kontaktad på nytt av sjukhuset. De konstaterade att det första ingreppet inte varit tillräckligt framgångsrikt och på annandag jul, bara tre dagar efter den första operationen, gjordes ett nytt ingrepp.
– De ringde upp mig på självaste juldagen och redan nästa dag var jag tillbaka på sjukhuset för ett uppföljande ingrepp.

Som son till en diplomat växte Carl Johan Bratt upp i länder som Etiopien, Tyskland och USA, vilket gav honom en tidig språkkänsla i franska, tyska och engelska. Han kom till Spanien första gången redan 1962 på förlovningsresa och återvände senare för en karriär som försäljningschef på det spanska energibolaget Cepsa i Madrid mellan 1989 och 1994. Trots att han började lära sig spanska först i 50-årsåldern är det just språket han pekar ut som den enskilt viktigaste faktorn för att vården ska fungera.

Han menar att de klagomål som ofta hörs från andra svenskar, som kritiserar att personalen inte talar engelska, bygger på ett missförstånd om hur det spanska samhället fungerar. Enligt Bratt leder bristfällig kommunikation till sämre bedömningar och ett mer distanserat bemötande.
– Jag märker att de svenskar som bara kan engelska inte når fram med sitt budskap. När man talar språket hyggligt får man ett annat bemötande och jag tror att personalen anstränger sig mer. Vi lever i två olika världar och man kan inte begära att den spanska vårdpersonalen ska tala engelska. Det får man acceptera, förklarar han.

Carl Johan Bratt bor i Sabinillas sedan 2001 och är skriven i Spanien sedan 2023. Han tillbringar nio månader i Spanien och sommaren på norra Öland. Han lever ett aktivt liv och är bland annat vice ordförande i styrelsen för sin spanska boendeförening. För att hålla språket vid liv i vardagen använder han sig av spansk tv och text-tv, där textremsorna underlättar förståelsen. Vid sitt senaste besök fick han beskedet att cancern är borta och har nu fått instruktioner för hur han själv ska massera ärret under ögat för bästa läkning.
– Min rekommendation till landsmän är att verkligen försöka lära sig språket, även om det är svårare när man är äldre. Jag fyller själv 86 om två månader, men jag vinnlägger mig om att tala spanska i alla sammanhang. Kan du kommunicera på castellano så blir livet här nere så oändligt mycket lättare, avslutar Bratt.

Den andra sidan av myntet skildras av Curt Furusten, 81, och Rita Öhrstedt Furusten, 77. De är skrivna och skattar i Spanien sedan flera år. Deras verklighet är fylld av medicinska missar, förnedring och språklig diskriminering. Efter månader av andnöd och yrsel, där de brottades med den spanska akut- och hjärtsjukvården, visade det sig att Curts hjärtklaffar slutat fungera. Detta upptäcktes dock först när paret betalade för en privat undersökning.

Kontrasten kunde inte vara större. Samtidigt som Carl Johan Bratt hyllar vården, sitter paret Furusten i sin lägenhet i Mijas och kämpar mot depression efter vad de beskriver som "helvetet på jorden". Allt började i oktober när Curt blev andfådd och orkeslös. Trots Curts historik med hjärtoperationer vidhöll akutläkarna på regionsjukhuset Hospital Costa del Sol i Marbella att problemet var vätska i lungorna och en urinvägsinfektion.

Vistelsen på observationsavdelningen i Marbella beskrivs som ett djupt trauma. Enligt Rita, som själv har en bakgrund som sjuksköterska, hånades de för sin bristfälliga spanska.
– Vissa i personalen vägrade svara på frågor när Curt inte pratade spanska. Han fick frågor om han bodde i lyx i Marbella och fick höra att "i Spanien pratar vi spanska", berättar Rita.

Kontakten med sjukvården har oftast präglats av en extrem språkbarriär där paret upplevt att engelska inte accepterades.
– Läkarsekreteraren kunde inte ett ord engelska, så Curt fick läsa upp ett förberett brev på spanska för henne. När läkaren väl ringde upp kunde han knappt någon engelska han heller. Vi kämpar och försöker stappla fram på spanska så gott vi kan, men ibland känns det som om vi har fått en stämpel på oss att vi inte ska hjälpas för att vi inte pratar språket perfekt. Det är en fruktansvärd isolering att sitta i sin lilla kokong utan besked och känna att ingen vill lyssna.

Situationen kulminerade när Curt, enligt paret, förnedrades på akuten. Han lämnades i blöjor, hotades med att katetern skulle sitta kvar om han ställde fler frågor och fick slutligen en infart utdragen så vårdslöst att blodet sprutade.
– Han stapplade ut från akuten nästan naken, enbart i kalsonger, och bad om hjälp. Vi har gjort en officiell reklamation till sjukhuset och fått en slags ursäkt, men det känns bara som tomma ord, säger Curt.

Det som gör paret Furustens fall särskilt allvarligt är den medicinska fördröjningen. Trots att Curt opererades för tre hjärtklaffar på Karolinska universitetssjukhuset 2016, missades hans sviktande hjärtstatus helt under flera månader i den offentliga vården i Marbella.
– Vi bönade och bad om hjälp, men de struntade i oss rent ut sagt. Det var först när vi själva bekostade en privat undersökning hos Helicopteros Sanitarios som en kardiolog kunde konstatera att två av hjärtklaffarna inte fungerar som de ska. De slits ner mer och mer för varje dag som går och Curt blir bara svagare. Han orkar knappt gå mellan sängen och köket längre.

När paret Furusten till slut fick en tid på Hospital Clínico i Málaga valde de att ta med sig Carmen Bravo som tolk och stöd. Trots att hon är spansk och väl insatt i kulturen, lämnade besöket henne djupt skakad.
– Hon fick en skrämmande uppenbarelse av alltihop och trodde inte att det var sant det vi tvingades gå igenom. Vi hade en bokad tid klockan tio och trodde att Curt äntligen skulle läggas in. Läkaren ägnade dock bara tio minuter åt oss, uppgav att han skulle konsultera med en kollega och försvann sedan på en operation med våra papper. Carmen fick kämpa i timmar för att överhuvudtaget hitta någon som visste var Curts handlingar fanns, berättar Rita Öhrstedt Furusten.

Det var först genom tolkens ihärdiga ingripande som paret lyckades få kontakt med en läkare på akutmottagningen, efter att de i ren desperation sökt sig dit för att bli registrerade i systemet.
– Hon lyckades till slut tränga sig in i ett undersökningsrum och förklara Curts förfärliga färd genom den spanska sjukvården för två andra läkare. Det var tack vare hennes driv som vi till slut fick träffa någon som bad om ursäkt, säger Rita.

Många kustsvenskar har vittnat om en förändrad attityd inom den spanska vårdapparaten de senaste åren. Enligt Rita Öhrstedt Furusten bekräftas denna bild även av lokalbefolkningen.
– De spanjorer vi pratar med säger att sjukvården har försämrats så fruktansvärt efter pandemin. Det har hänt något i hela ledningssystemet. På sjukhuset Clínico i Malaga är situationen på akuten så ansträngd att det funnits krav på att avsätta ledningsgruppen för att de inte sköter sitt uppdrag. Det drabbar de mest sårbara, som äldre och infektionskänsliga patienter, som tvingas vänta i timmar tillsammans med patienter med helt andra skador.

I slutet av februari hoppades de äntligen få komma in till Hospital Clínico i Málaga för en angiografi och eventuellt ett klaffbyte via så kallad TAVI-metod. För Curt är det sista chansen att få en stund till på jorden. Trots allt betonar de att de fortfarande älskar Spanien och vill fortsätta att förbättra sin spanska, men att förtroendet för sjukvården fått sig en törn som aldrig kommer att läka.

Mats Björkman Sydkusten