Lathund för digitala nomader

FÖRETAGSNYTT Att bosätta sig i Spanien och fortsätta arbeta för en arbetsgivare i Sverige är en dröm för många, men juridiskt sett fungerar ett sådant upplägg endast om man lyckas synkronisera de tre huvudpelarna residencia, socialförsäkring och beskattning. Det räcker inte att lösa en del av ekvationen; för att undvika sanktioner och rättsliga komplikationer måste alla delar av det internationella ramverket passas ihop enligt gällande lagstiftning för 2026.

När det gäller rätten att vistas i landet skiljer sig förutsättningarna åt beroende på nationalitet. För svenska medborgare gäller principen om fri rörlighet enligt Real Decreto 240/2007, vilket innebär att inget visum krävs. Om vistelsen däremot överstiger tre månader föreligger en registreringsskyldighet enligt artikel 7 i samma dekret. För att bli registrerad krävs att man antingen kan uppvisa en anställning eller ett egenföretagande i Spanien, eller att man förfogar över tillräckliga ekonomiska resurser och en heltäckande sjukförsäkring som täcker vård i landet. För medarbetare från länder utanför EU är vägen istället det särskilda visumet för digitala nomader enligt lag 14/2013, vilket riktar sig till kvalificerade yrkespersoner som kan styrka relevant utbildning eller minst tre års yrkeserfarenhet, och som uppfyller de allmänna kraven (bland annat att sakna belastningsregister, ha sjukförsäkring samt tillräckliga ekonomiska resurser).

Frågan om var socialförsäkringsavgifter ska betalas styrs i grunden av var arbetet fysiskt utförs. Enligt EU-förordning 883/2004 ska en person tillhöra lagstiftningen i det land där tjänsten utförs, vilket innebär att en person som arbetar heltid från sitt hem i Spanien normalt ska omfattas av det spanska systemet. Det finns dock ett viktigt undantag genom det ramavtal som trädde i kraft den 1 juli 2023. Det är möjligt att ansöka om att ramavtalet ska tillämpas (efter ansökan och om dess villkor är uppfyllda), vilket gör det möjligt att behålla socialförsäkringstillhörigheten i arbetsgivarens land när distansarbetet i bosättningslandet understiger 50 procent av den totala arbetstiden. Om arbetet i Spanien når upp till 50 procent eller mer upphör detta undantag att gälla, och de allmänna reglerna om försäkring i bosättningslandet träder i kraft fullt ut.

Beskattningen är en annan kritisk punkt där fysisk närvaro ofta blir avgörande. En person betraktas som skattemässigt bosatt i Spanien enligt artikel 9 i IRPF-lagen om vistelsen överstiger 183 dagar under ett kalenderår eller om individen har centrum för sina ekonomiska intressen i landet. För att hantera situationer där både Sverige och Spanien gör anspråk på skattskyldighet tillämpas det bilaterala skatteavtalet och dess så kallade tie-break-regler i artikel IV. Enligt avtalets artikel XV har det land där arbetet fysiskt utövas rätten att beskatta inkomsten, vilket innebär att Spanien som regel beskattar löneinkomster som tjänas in på spansk mark. Om villkoren i artikel XV.2 är uppfyllda (vistelse högst 183 dagar och övriga krav) beskattas inkomsten dock uteslutande i hemviststaten.

Eventuell dubbelbeskattning undviks genom avräkning av betald skatt enligt artikel XXIV. För vissa nyanlända distansarbetare finns även möjlighet att ansöka om den särskilda skatteregimen för inflyttade, mer känd som Beckham-lagen, för att erhålla en mer fördelaktig skattesats.

Arbetsrättsligt ställer den spanska lagen 10/2021 om distansarbete strikta krav på hur samarbetet ska utformas. Arbetet måste baseras på frivillighet och bekräftas i ett skriftligt avtal som reglerar allt från arbetstider till ersättning för utrustning och driftkostnader. Arbetstagaren ska enligt artikel 12 inte belastas med kostnader för de verktyg som krävs för att utföra jobbet. Samtidigt måste svenska företag beakta risken för att skapa ett så kallat fast driftställe i Spanien enligt skatteavtalets artikel V. Detta kan ske om en anställd har befogenhet att ingå kommersiella avtal i företagets namn från sin spanska bas, vilket kan leda till att en del av företagets globala vinst blir skattepliktig i Spanien.

Dyra misstag som bör undvikas

• Att förväxla "laglig hemvist" med "skattemässig hemvist": du kan vistas lagligt i Spanien och ändå skapa skattemässig hemvist.

• Att tro att "eftersom mitt företag finns i Sverige, betalar jag socialavgifter i Sverige": huvudregeln utgår från var du arbetar.

• Att inte skriva under (eller skriva under felaktigt) distansarbetsavtalet när lag 10/2021 är tillämplig: det finns minimikrav på frivillighet, skriftlig form, innehåll och kostnader (art. 5–7 och 12).

• Att ignorera risken för fast driftställe om du har kommersiella befogenheter från Spanien (Skatteavtalet, art. V).

Sju vanliga frågor

Behöver jag ett visum för digitala nomader om jag är svensk?
– Nej; ditt ramverk är RD 240/2007 (art. 7) för uppehåll >3 månader.

När har jag skattemässig hemvist i Spanien?
– Vid >183 dagar eller centrum för ekonomiska intressen, bland annat (art. 9, IRPF).

Om Sverige och Spanien båda anser att jag är bosatt där, vem vinner?
– Skatteavtalets avgörande regler i artikel IV gäller.

Var beskattas min lön om jag distansarbetar från Spanien?
– Skatteavtalet (art. XV) tillåter beskattning i den stat där arbetet utförs; om du arbetar fysiskt i Spanien, beskattar Spanien vanligtvis. Om villkoren i artikel XV.2 är uppfyllda (vistelse högst 183 dagar och övriga krav) beskattas inkomsten dock uteslutande i hemviststaten.

Hur undviker jag dubbelbeskattning?
– Genom avräkning av skatt som betalats i den andra staten, med de begränsningar som anges i artikel XXIV.

Vad måste mitt distansarbetsavtal innehålla om lag 10/2021 är tillämplig?
– Det måste reglera frivillighet (art. 5), vara skriftligt (art. 6), innehålla minimikraven (art. 7) samt ange ersättning för kostnader (art. 12).

Källa: RRYP Global
Internationell advokatbyrå specialiserad på gränsöverskridande juridik, familjerätt och strategisk tvistlösning för internationella kunder.
Mer information: https://rrypglobal.com