Som född och uppväxt i Spanien av svenska föräldrar får jag ofta frågan om jag känner mig mer spansk eller svensk. Mitt svar är att jag är en blandning av de olika kulturerna, men på en punkt är jag ursvensk. Jag irriterar mig nämligen enormt på oljud.

Kanske är det mer en personlig fobi än ett nordeuropeiskt drag, men jag kan bli vansinnig exempelvis när man sitter på ett mysigt utecafé och det kommer dunka-dunka musik på hög volym ur högtalarna. Förr stod det alltid en skränig tv påslagen på högsta volym i alla spanska barer, oavsett om någon såg på den eller ej. Det har tack och lov blivit allt mer sällsynt, kanske delvis beroende på moderna lcd- och led-apparater. Fortfarande är det dock omöjligt att upprätthålla en konversation när mjölken ska värmas till någon café con leche. Ångvärmaren i kaffemaskinerna är för mig en av mänsklighetens skränigaste påfund och där oljudet är som minst motiverat, i relation till dess effekt. För att en person ska få varm mjölk måste samtliga i lokalen utsättas för ett öronbedövande dån i typ 15-20 sekunder. Jag förstår inte att kyparna ej är tvungna att bära hörselskydd på jobbet.

Spanjorer verkar dock inte bara vara immuna mot oljud, utan både lockas och tilltalas av det. Oavsett var de befinner sig. I helgen fick jag två tydliga exempel på detta. Först hade vi en släktlunch vid en populär merendero, ett grönområde med bord, bänkar och grillar. Där får man räkna med att det är gott om barn och vuxna som tjoar och har det allmänt roligt. Två bord längre bort var det dock ett större sällskap som hade tagit med sig en hel KARAOKE, med mikrofoner, förstärkare, högtalare och till detta nödvändigt batteri. Ett stort gäng barn sjöng mer entusiastiskt än vackert.

Senare samma dag sökte jag mig ännu längre bort i naturen, till Refugio de Juanar ovanför Marbella. Det var en underbar eftermiddag och solen höll just på att försvinna bakom bergen när jag kom till den kända utsiktsplatsen vid getstatyn. Här satte jag mig på en kulle och skådade över det vida Medelhavet, men kunde inte undgå att höra hur ett sällskap på utsiktsplatsen nedanför konverserade sinsemellan som om de befann sig hundratals meter från varandra. Inget ovanligt i och för sig, men tror ni inte att det då plötsligt hörs en VISSELPIPA. ”Sabla unge” hann jag tänka, innan jag upptäckte att det var en vuxen kvinna som tyckte att det var hur roligt som helst att vissla order till sina ungar, som om hon vore en fotbollsdomare. Hon gjorde det både ihärdigt och länge. Jag behöver väl knappast påpeka att det varken hördes fågelkvitter eller vindens sus.

Hade Mats Paulson bott i Spanien hade han förmodligen skrivit: ”Det går en vind över vindens ängar, men där jag är blir man bara störd. Och jag vill gorma en sommarvisa, det enda sättet att ens bli hörd.”