För en spanjor är ordet formell en komplimang. Foto: Depositphotos

Den spanska artigheten

02 maj 2026 | 06:59

PLUS CARIN OSVALDSSON Jag tycker visserligen att svenskar generellt är mer service minded än spanjorer - men då menar jag främst i professionella sammanhang - när det kommer till artighet bland vänner och bekanta, slår spanjorerna oss med hästlängder. Jag känner mig ofta tankspridd eller direkt ouppfostrad, i sällskap med spanjorer. Men det är ju för att jag är uppvuxen med en annan slags artighet som fokuserar på andra detaljer och till och med ibland har ett helt annat syfte.

Jag är inte lastgammal, men växte upp med att man fortfarande neg, kallade äldre för tant och farbror och att man som barn bara öppnade munnen om man blev tilltalad. Det sista tror jag visserligen att jag följde med måtta. Men det var viktigt att uppföra sig enligt vett och etikett helt enkelt. Nuförtiden är svenskar dock väldigt informella på ett sätt jag tycker är ganska skönt.

För en spanjor är ordet formell en komplimang. Det betyder att personen går att lita på. Jag har numera lärt mig att det är så men spontant är för mig ”formell”, kanske inte riktigt en förolämpning men inte nödvändigtvis något positivt. Snarare betyder det att personen är lite stel och kall. Det intressanta är att spanjorerna uppfattar svenskarna som formella enligt sin definition och jag tvärtom ser på oss på informella. Men det handlar ju alltså om vad man lägger i ordets betydelse. Jag gillar avslappnat och praktiskt framför konventioner, även om det finns ögonblick för allt. En viss typ av artighet tycker jag kan bidra till att skapa distans.

Spanjorerna är enligt mig mer formella än svenskar, de följer i större utsträckning regler för vett och etikett och ja, ibland skapar det distans, men det bidrar även till en känsla av respekt och vänlighet. Gränsen är hårfin mellan det ena och det andra. Det finns framför allt fyra olika situationer där jag fortfarande efter 23 år i Spanien upplever en slags kulturkrock för att jag ännu inte anpassat mig till den spanska stilen. Eller så är jag möjligen bara ouppfostrad.

Den ena situationen är att alla spanjorer som kommer in i ett rum med någon som äter, alltid per automatik säger ”que aproveche” eller ”buen provecho”, även till okända personer. Det är ju en trevlig önskan, inte bara om att njuta av maten utan även för att det visar att man liksom ser den andra personen. Spanjorer tenderar även att erbjuda andra vid bordet att smaka samt att kommentera och berömma maten i stor utsträckning. Jag har en spansk kollega som varje dag han kommer in i köket och jag sitter där och äter min lunch säger ”que aproveche” och varje gång skäms jag över att jag aldrig säger det till honom.

Samtidigt är det ju också så att svenskar i högre utsträckning utgår ifrån att man inte ska störa utan låta folk vara i fred. Man visar respekt för det personliga utrymmet. Och som god svensk tycker jag ibland att det är lite irriterande att behöva utbyta artighetsfraser varje dag jag sitter i lunchrummet i min egen bubbla och med munnen full av mat.

Den andra situationen är att när man träffar spanska vänner och bekanta så frågar de inte bara hur man själv mår, utan kommer alltid ihåg att även fråga om hur diverse familjemedlemmar mår. Spanjorer tycks dessutom ha ett väldigt bra minne för om något särskilt hänt någon av dem och ställer artiga följdfrågor flera månader senare. Detta tycker jag är så omtänksamt och trevligt. Likväl är det som att det inte fastnar i mig. Ofta tänker jag på det i efterhand och bannar mig själv för att jag inser att de frågat hur min son, min mamma och så vidare, har det. Jag svarar gärna utförligt men missar ofta att återgälda samma fråga. Oförskämd är vad jag är.

Den tredje situationen är när man ska gå genom dörrar eller in i en hiss och spanska män alltid håller upp dörren och aldrig någonsin skulle gå in i hissen före eventuella kvinnor. Jag tycker visserligen att det är fint att man visar respekt för den andra personen - oavsett kön - vilket leder till att jag försöker tänka på att inte gå in först. Men ibland blir det stökigt, för om jag som mäklare exempelvis visar att jag vill låta kunderna gå in i hissen först, uppstår förvirring eftersom mannen inte kan tillåta sig att gå in före mig.

Slutligen är spanjorerna betydligt bättre på att formellt - eller mindre formellt - introducera och presentera vänner och bekanta för varandra. De gör det så naturligt och ofta blir svaret väldigt entusiastiskt och varmt. Detta har jag inte heller i mig även om jag försöker. Till mitt försvar tar jag även själv ansvar för att presentera mig själv om det faller sig naturligt och tar inte för givet att någon ska göra det åt mig. Men när jag tänker på det gör nog inte spanjorer så någonsin, sker ingen officiell presentation, blir det aldrig någon trepartskonversation.

I veckan som gick fick jag bannor av min pojkvän för att jag inte presenterade en av mina kollegor för honom när han var på kontoret. Han tyckte det var mycket dåligt av mig. Min enda ursäkt var att det hände flera saker samtidigt och att jag liksom inte tänkte på det. För mig hade det inte varit en stor grej och det var det inte heller för min polska kollega, men det var det för min spanske pojkvän. Det var en uppenbar miss i normal vett och etikett.

En annan situation i vilken folk gärna jämför och kommenterar skillnader mellan spanjorers och svenskars hyfs är i vilken mån man hälsar på andra människor i mer anonyma sammanhang. Spanjorer hälsar ju alltid på alla de möter i hissar, väntrum, trapphus, garaget, på gatan - så länge det inte är så mycket folk i rörelse att det skulle vara omöjligt att hälsa på alla. Här är jag definitivt mer spansk än svensk för jag brukar också hälsa på folk. När jag möter folk på gatan, exempelvis på hundpromenader hälsar jag inte på alla urskiljningslöst utan anpassar mig lite mer till varje enskild situation och huruvida blickar möts eller ej. Min pojkvän hälsar dock på 100 procent av alla han möter.

Det finns nog inte rätt eller fel men det är uppenbart att vi fungerar lite olika och att det går att tolka artighet på olika vis. Ett bra exempel på det är konsten att avbryta. För en svensk är det alltid oartigt att avbryta och för en spanjor kan det visa brist på engagemang i konversationen om man sitter helt tyst och lyssnar och aldrig avbryter.