Svårigheten att bilda regering och partiernas oförmåga att nå överenskommelser efter riksdagsvalet i Sverige i september är något som vi har färsk erfarenhet av i Spanien. Här var situationen liknande efter valet i december 2015, när både Podemos och Ciudadanos kom in i riksparlamentet. Rajoy nobbade ju som bekant kung Felipes uppdrag att bilda regering och det blev nyval i juni 2016. Hade det inte varit för palatskuppen i PSOE på hösten hade det dessutom blivit ett nytt omval i december samma år. Nu valdes slutligen Mariano Rajoy för en ny mandatperiod, efter tio månader med en provisorisk regering. Paradoxalt nog gick Spaniens ekonomi som tåget, vilket inte lämnade landets politiker i någon vidare dager. Mer än en spanjor drog slutsatsen att ju färre politikerna lägger sig, i desto bättre. Ungefär samma som i Sverige just nu, alltså..!

Vid månadsskiftet maj-juni hade vi så regeringsskifte i Spanien genom en misstroendeomröstning. Det var väntat att nye regeringschefen Pedro Sánchez skulle få det tufft med blott 84 egna ledamöter, men få hade nog räknat med den grad av sandlåda som parlamentet skulle förvandlas till. Situationen är på många sätt unik och tyvärr förefaller det som om den lockar fram den sämsta sidan hos samtliga parter.

Vi har i dagsläget två konservativa partier (PP och Ciudadanos) som slåss om rollen som oppositionsledare genom att bägge dra så långt ut till höger på den politiska skalan som möjligt. De skyr heller inga medel i sin argumentering för att svartmåla Sánchez, inkluderat att kalla honom för medhjälpare till kuppmakarna i Katalonien.

Unidos Podemos försöker balansera mellan att stödja det alternativ som fick bort Rajoy från makten och att samtidigt framstå som det verkliga vänsteralternativet. Under tiden gör socialistregeringen allt för sitta kvar så länge som möjligt vid makten, trots att de med all säkerhet inte ens kommer att presentera en budgetproposition för nästa år och stick i stäv med vad de lovade när de presenterade sin misstroendeförklaring.

Situationen i riksparlamentet har blivit så infekterad att en ledamot för det katalanska separatistpartiet ERC nyligen blev utvisad från salen av talmannen Ana Pastor (PP). Hans kollegor följde honom och på väg ut ska en av dem ha spottat (!) mot utrikesministern Josep Borrell, själv katalan. ERC förnekar detta, men att spottloskor i parlamentet ens antyds speglar på vilken nivå situationen ligger.

Spansk politik verkar sålunda inte röra sig enbart i horisontell riktning, alltså mellan höger och vänster, utan även vertikalt. Och vi befinner oss riktigt lågt, kanske lägre än någonsin.