Elvira Herrador stolt över sina år på Svenska skolan

FUENGIROLA Det har pratats och skrivits mycket det senaste året om Elvira Herrador Quero, mångårig Directora Técnica på Svenska skolan i Fuengirola. Själv har hon dock inte uttalat sig offentligt om den långvariga konflikt som ledde till att hon förra året tvingades lämna skolan – förrän nu.

I höstas hölls två rättegångar i arbetsdomstolen i Málaga. I den andra, den 21 november, nådde parterna en förlikning inför domare och åklagare som innebar att Elvira Herrador beviljades ett betydande avgångsvederlag, efter att uppsägningen befunnits vara otillbörlig (improcedente).

– Jag känner mig tillfreds med resultatet, då det ger mig en viktig upprättelse såväl professionellt som personligt. I övrigt vill jag inte gå in på några detaljer, utan fokusera på min återhämtning och mitt välmående. Det viktigaste är att det nåddes en tillfredsställande överenskommelse för bägge parter. Förlikningen innebär att jag kan sätta punkt för en viktig etapp av mitt liv med ro och ömsesidig respekt.

Varför väljer du att göra denna intervju?
– Jag vill uttrycka min tacksamhet till alla som visat mig så mycket kärlek och som stöttat mig under den här tiden. I dessa svåra stunder, som man inte önskar någon, har jag känt mig stöttad av personer som jag inte hade sett på länge, både svenskar och spanjorer. Många av dem infann sig vid rättegången, till och med en tidigare rektor för Svenska skolan. Jag har även fått uppmuntrande meddelanden från tidigare styrelsemedlemmar, före detta rektorer, kollegor, elever, vänner och medlemsfamiljer. Jag känner mig privilegierad av att ha så mycket kärlek runt mig.

Och varför har du hållit tyst så länge?
– Det har varit på inrådan av mina läkare och advokaten, som menade att jag av hälsoskäl var tvungen att distansera mig från allt. Jag behövde andrum och är ännu inte helt psykiskt återställd. Jag går fortfarande på terapi. Samtidigt vill jag inte bli ihågkommen enbart för de senaste stormiga åren på skolan, utan för alla de år som jag haft förmånen att få arbeta där. Jag föredrar att fokusera på min passion för undervisningen och de många projekt som präglat min professionella karriär.

Hur hamnade du på Svenska skolan i Fuengirola?
– Det var en ren slump, och samtidigt tror jag på ödet. I början på 1990-talet satt jag i en studentlägenhet i Granada, där jag precis hade avslutat min examen i filosofi och humaniora. Då fick jag genom en släkting reda på att Svenska skolan ansökt om homologering och därmed behövde en Directora Técnica. Jag hade aldrig varit i Fuengirola, men åkte dit och blev intervjuad av dåvarande styrelseordföranden Eva Gustafsson och en av skolans grundare, Åsa Hvid-Hansen. Det ledde till en ettårig provtjänst, som förvandlades till 34 oförglömliga år.

Hur var den första tiden på skolan?
– Jag hade bara erfarenhet från en kort tid tidigare på en skola i Estepona, men fick ägna mig med själ och hjärta åt alla byråkratiska ärenden som krävdes för skolans nya tillstånd. Jag hade ingen aning ens om vad det innebar att vara en ”homologerad” skola, men fick ovärderlig hjälp av den tekniska direktören, Manuel Tejero, på Colegio Alemán i Marbella som var den första i sitt slag i området att erhålla tillståndet.

Var det i samma veva som du startade integrationsprojekt?
– Ja, jag upplevde ganska tidigt att eleverna behövde öppna upp sig och tog bland annat kontakt med Esperanza Oña, som precis hade tillträtt som borgmästare i Fuengirola. Jag berättade om mina planer, att jag var nyinflyttad på en provtjänst och Oña ställde sig helt till förfogande. Det var inte bara vänliga ord, utan flera år senare fick jag veta att hon givit order till de kommunanställda om att allt som Svenska skolan behövde skulle underlättas.

Har du alltid haft ett nära samarbete med Fuengirola kommun?
– Ja alltid, även med den nuvarande borgmästaren Ana Mula liksom alla utbildningsråd. Den goda relationen ledde bland annat till att den lokala utbildningsavdelningen valdes in som hedersmedlem i Svenska skolan. Innan sociala medier fanns var det enda sättet att marknadsföra skolan att figurera i lokalmedier som Sydkusten, som jag har massor med klipp från. Jag upptäckte också att om vi bjöd in borgmästaren så följdes hon alltid av Fuengirola-TV och den kvällen syntes Svenska skolan överallt.

Skolan fick väl även hjälp av kommunen med projektet för gäststudenter?
– Det stämmer. Vi saknade familjer som kunde ta emot gäststudenterna, trots att de bara var fyra–fem stycken till en början. De spanska familjerna tvekade inför att ta emot en tonårig student i sitt hem, men med hjälp av Esperanza Oña blev det en boom med familjer som erbjöd husrum. Senare bjöd rådhuset på "churros och choklad" för att tacka värdfamiljerna. Det är ett av många små korn som har byggt upp ett litet berg och som jag vill minnas idag.

Hur uppstod ämnet Hum Hum?
– Syftet var att uppfylla de spanska reglerna, då alla elever var tvungna att få lektioner i spanska språket och kulturen. Det var inte helt enkelt att få elever att följa spanskundervisningen enligt det spanska systemet. Samtidigt fick gäststudenterna på så vis ett extra ämne, vid sidan av de ordinära. Målet var att eleverna skulle lära känna den lokala kulturen såväl med litet k, exempelvis spanjorernas sätt att vara, som med stort K, det vill säga litteratur, historia och geografi. Dessutom inkluderade vi studieresor i ämnet så att eleverna kunde komma ut och inte bara lära sig teoretiskt, utan även praktiskt. Många av dessa resor genomfördes på lördagar så att eleverna inte skulle missa ordinarie lektioner.

Ett annat projekt som du startade och som nu lagts ner var skolans certifiering som officiellt examinationscenter för Instituto Cervantes. Hur ser du på det?
– För mig och den tidigare skolledningen var det en enorm prestige att vi blev certifierade av Instituto Cervantes och ett unikt tillfälle för skolans elever att kunna göra DELE-testet på plats. Det var krävande och jag var själv tvungen att utbilda mig till examinator, men skolan är i slutänden ett privat center och jag accepterade beslutet att lägga ner verksamheten, även om jag inte delade det.

Vilket intryck har du fått av svenskarna under alla dessa år på skolan?
– Jag är enormt tacksam för den vänlighet och det fina bemötande jag fått, speciellt med tanke på ryktet om svenskarna som ett reserverat folk. Jag har även fått resa i tjänsten runt hela Sverige, från Luleå i norr till Malmö i söder, för att hålla föredrag för spansklärare. Det har varit enormt givande och lärorikt. Jag har verkligen haft världens bästa jobb, där jag fått lära ut min kultur och själv lära mig av den svenska kulturen. Det har samtidigt fått mig att reflektera över mina egna sedvänjor.

Stämmer det att du kallas för la sueca (svenskan) av dina spanska bekanta?
– Ja faktiskt, speciellt efter att jag 2015 hade äran att motta utmärkelsen Årets Svenska på Costa del Sol. Jag får ofta höra ”oj vad svensk du är”. De reagerar på att jag kan sitta väldigt tyst långa stunder när vi är samlade vänner och släktingar. De tycker också att jag är väldigt strukturerad, exempelvis när jag utgår från att en social träff uppfylls utan behov av påminnelser om att man bestämt att ses. Många av mina spanska vänner har dessutom lärt känna den svenska kulturen genom att jag bjudit in dem till evenemang som jag anordnat med skolan, som det årliga luciafirandet på Plaza de los Reyes Católicos i Fuengirola.

Du har fyllt 61 år. Vilka är dina planer nu på kort och medellång sikt?
– Just nu gör jag endast planer på kort sikt. Jag lever dag för dag och fokuserar i första hand på att må bra. Det återstår fortfarande mycket av min återhämtning, men hoppet och glädjen vill jag självklart inte förlora, och inte heller nöjet att få fortsätta lära och bistå.

Elvira avslutar vårt samtal med ett citat av Spaniens mest kända filosof, stoikern Séneca som växte upp i Córdoba på romartiden.
– ”Den bästa belöningen för en god gärning är att ha gjort den.” Det är en fras som alltid inspirerat mitt arbete. Undervisning har alltid varit mitt kall, som jag utfört med hjärtat för att lämna avtryck hos mina elever och vara en inspirationskälla för människorna runt omkring mig.

Mats Björkman Sydkusten