Nevenka Fernández har en magisterexamen i revision och erbjöds blott 24 år gammal, att bli nummer tre på Partido Populars lista i Ponferrada, en kommun i Castilla y León. Dagen hon lärde känna borgmästaren, en man i hennes pappas ålder känd som en kvinnotjusare, fångade han inte direkt hennes uppmärksamhet. Några månader senare inledde de dock en kort romans. Men Nevenka insåg snart att det inte var vad hon ville, hon kände sig obekväm.

Så fort hon bröt med honom inledde borgmästaren trakasserierna. Han förföljde henne och lurade henne så att de blev ensamma, försökte övertala henne att de skulle ha sex fast hon inte ville, förnedrade hennes arbete offentligt och hotade henne. Nevenka beskriver det som ett helvete.

På ett hotell fullt av journalister offentliggjorde Nevenka Fernández 26 mars 2001 sin polisanmälan och meddelade samtidigt att hon lämnade sin post som kommunalt skatteråd i Ponferrada.
– Jag är 26 år och jag har min värdighet, var hennes ord den där morgonen inför pressen.

Ismael Álvarez dömdes och avgick frivilligt från posten. Något han fick beröm för av regeringschefen José María Aznars hustru Ana Botella. Straffet blev lindrigt, nio månaders fängelse, böter på 6.480 euro samt skadestånd på 12.000 euro. Det var dock första gången i Spaniens historia en politiker dömts för sexuella trakasserier. Tusentals personer gick ut på Ponferradas gator och demonstrerade efter att domen blivit känd. Till stöd för den dömde borgmästaren. Nevenka fördömdes och lämnade så småningom landet.

Både partimedlemmarna och kommunstyrelsen gav Nevenka kalla handen. Hennes egen familj och vänner hade svårt att förstå henne. Hon fick dock en överraskande allierad i socialisten Charo Velasco, taleskvinna för PSOE i Ponferrada vid tidpunkten. Velasco var den enda personen som stöttade henne och hon deltar även i dokumentären. Bland annat berättar Velasco hur hon bad sitt eget parti i en akt av systerskap, att inte utnyttja det som politiskt hade varit en smaskig historia att vältra sig i.

För tio år sedan lärde Nevenka känna journalisten Ana Pastor, grundare av Newtral och dokumentärens producent.
– Vi hade aldrig genomfört det här projektet om hon inte hade velat, om hon inte hade känt att vi berättar hennes sanning, som till syvende och sist även är den rättsliga sanningen, citeras Pastor i El País, som har sett den första av tre delar av dokumentären.

Enligt Pastor var den feministiska explosionen som skedde 2017 avgörande för Nevenskas beslut att medverka i dokumentären.
– Min besatthet har varit att ge tillbaka det hon gjorde för oss alla, reparera den sociala ensamheten hon utsattes för och visa att vårt land har förändrats.

Både personerna i borgmästarens omedelbara närhet och en stor del av kommunen, utgick ifrån att Nevenka ljög eftersom hon hade haft en relation med sin förövare.
– De tillämpade alla fördomar som är förknippade med en kvinna, som om hon inte var en vuxen människa kapabel att ta sina egna beslut gällande när hon vill inleda och avsluta en relation med en man, citeras filmens regissör Maribel Sánchez-Maroto i El País.

Nu för tiden skulle det vara osannolikt med den totala uppbackning som Ismael Álvarez fick från sitt parti och många av väljarna. Men trots att mycket har förändrat måste många kvinnor än idag betala ett högt pris när de bestämmer sig för att anmäla sin stalker. Nevenka Fernández upprörs över att se TV-reportage där liknande fall återges och kvinnorna alltid sitter med ryggen till, med rösten förvrängd, som om de vore de skyldiga. Det har också utgjort en av drivkrafterna till varför Nevenka accepterat att sätta sig framför kameran, 20 år senare.

Det har gått 20 år och såren har läkt. Hon har överlevt en händelse som har präglat hennes liv, men den har inte förvandlat henne till offer för evigt. Fernández har två barn och är enligt regissören lycklig, men har bett att hennes nuvarande liv hålls utanför dokumentären. Enligt Wikipedia är hon bosatt i Storbritannien.