Den senaste och ännu pågående krisen är såklart pandemin, som ligger bakom det största sammanbrottet av den spanska ekonomin i tider av fred. Framför allt på grund av de kraftiga restriktionerna under våren 2020. Återhämtningen under förra årets andra halvår blev otillräcklig för att kompensera nedgången mellan mars och juni.

Hårt drabbade av rörelsebegränsningarna, var hotell- och restaurangbranschen samt tjänstesektorn de som skadades mest. Till det kan läggas försvagad export, minskad inhemsk efterfrågan samt ett investeringshaveri. Endast de offentliga satsningarna har delvis lyckats bromsa och kompensera något för hushållens minskade intäkter, tack vare finansiering från centralbanken.

Den stora lågkonjunkturen (2008-2013)
Den förra finanskrisen utbröt 2008 efter kollapsen av de så kallade subprimelånen i USA, som symboliseras av konkursen av Lehman Brothers i september 2008. Kreditbubblan exploderade över hela världen och paniken på finansmarknaderna stoppade tillgången till likviditet. I Spanien föll byggvågen, som den nationella ekonomin hade ridit på i flera år, pladask och drog med sig de offentliga räkenskaperna ned i djupet.

Under toppen av piken konsumerade Spanien betydligt mer än vad landet producerade. Bara under 2007 hade landet varit tvungen att be om hundra miljarder euro i lån för att finansiera utsvävningarna. Denna skuldsättningsnivå utan tidigare motsvarighet, var möjlig tack vare att det fanns en garanti, byggsektorn. Samt en stark valuta som säkerställde låga räntor, euron.

I tron att bostadspriserna för alltid skulle fortsätta uppåt, hade spanjorerna skuldsatt sig genom de värdepapperiseringar som de spanska bankerna placerade på marknaderna. Fenomenet främjades dessutom av den sjunkande konkurrenskraften. När stora pengaflöden kommer in i landet utan att produktionen ökar i samma takt, skjuter priserna i höjden. Det var vad som hände i Spanien. Landets ekonomi hade blivit dyrare, det hade tappat sin konkurrenskraft och följaktligen köpt fler varor och tjänster från utlandet. Denna gång gick det dock inte att lösa genom en devalvering av pesetan. Istället var det jobben som rök.

Finanskrisen 2008 följdes av en statsskuldkris 2012. Investerarna flydde landet. Den spanska ekonomin hade ackumulerat konkurrensproblem inom eurozonen och ett stort beroende av extern finansiering. Med arbetslöshet och ett skyhögt offentligt underskott befann sig landet i en extrem situation, tills centralbankschefen Mario Draghi uttalade de magiska orden, “Jag kommer att göra allt som krävs ...”. Dåvarande regeringschefen Mariano Rajoy var tvungen att be EU om hjälp för att rädda bankerna. De efterföljande justeringarna och åtstramningspolitiken präglade de kommande åren och har sedan 2015 orsakat en politisk fragmentering, med minoritetsregeringar och instabilitet som följd.

Devalveringarna av pesetan (1992-1993)
Krisen 1993 kännetecknas även den av de konkurrensproblem som uppstod i försöken att skapa en gemensam europeisk valuta. Före euron, kopplade de europeiska länderna sina valutor till den tyska marken. Västtyskland hade precis införlivat DDR och accepterat en hög värdering av den kommunistiska valutan. Det ledde till inflation i Tyskland och behovet av att höja räntorna, vilket skadade de övriga länderna som bara kunde behålla kopplingen mellan sina valutor och D-marken, genom att höja räntorna mer än vad deras ekonomier egentligen klarade av.

Spaniens regering med Felipe González i spetsen hade låtit pesetan värderas högt, för att bromsa inflationen. Det skadade dock konkurrenskraften och Spanien blev tvunget att genomföra fyra devalveringar av pesetan mellan 1992 och 1995, samt en stabiliseringsplan. Den spanska ekonomin hade övervunnit upp- och nedgångar i världsekonomin i början av 1990-talet tack vare de investeringar som gjordes i samband med OS i Barcelona 1992 och världsutställningen i Sevilla samma år. Men när festen tog slut var landet kraftigt skuldsatt. Mellan andra kvartalet 1992 och hösten 1993 hade Spanien en negativ tillväxttakt, med en BNP-nedgång på 1,1 procent.

Oljekrisen (1973)
Oljekrisen bröt ut 1973 med arabländernas beslut att inte sälja råolja till dem som stödde Israel i Jom Kippurkriget. Beroendet av det svarta guldet var vid den tiden stort och priset sköt i höjden. Dessutom upphörde Bretton Woodssystemet och länderna lät sina valutor flyta, vilket ytterligare förvärrade problemen.

I Spanien försökte Francoregimen undvika en prishöjning, på bekostnad av en växande utlandsskuld. Tills det inte gick att stå emot längre, vilket ledde till en skenande inflation, hög arbetslöshet mitt under kvinnornas introduktion på arbetsmarknaden och den rurala emigrationen samt en industri- och energikris. Dessutom ökade obalansen i utrikeshandeln och i den egna statsbudgeten.

Diktaturens fall, den sena reaktionen på oljekrisen, industriarvet från Franco samt utbrottet av en allvarlig bankkris förvärrade allt. I och med de så kallade Moncloapakterna 1977 vidtogs åtgärder för att komma tillrätta med inflationen och det offentliga underskottet.

Andra världskriget (1945)
År 1945 drabbades Spaniens BNP av ett fall på 8,1 procent, på grund av andra världskriget, den försvagade partnern (Tyskland) som förlorat kriget samt inrättandet av en autarki inom ramen för den fascistiska visionen om att skydda den egna produktionen.

Francoregimen som tog makten genom inbördeskriget, ingrep godtyckligt i ekonomin, nationaliserade multinationella företag och stängde för utländska investeringar. Vid en tidpunkt då övriga Europa började liberalisera ekonomin och bygga upp ett välfärdssystem, införde Francoregimen tvärtom en extrem och otidsenlig handelspolitik.

Dessutom tilläts export av livsmedel i utbyte mot importerade maskiner, vilket förvärrade hungersnöden. Den starka statliga inblandningen i ekonomiska frågor generaliserade både svarta marknaden och ransoneringen.

Inbördeskriget (1936-1939)
Förstörelsen orsakad av inbördeskriget återspeglas i den största ekonomiska kraschen i Spaniens moderna historia. 1936 rasade aktiviteten med nästan 27 procent. Efter detta enorma fall, kom ytterligare ett fall på 7,4 procent året efter. År 1938 registrerades en nedgång på 0,4 procent. Sammantaget medförde kriget en förlust av nästan en tredjedel av produktionen. Men det stannade inte där. Resultatet av den falangistiska ideologin, som ville att Spanien skulle vara självförsörjande, blev att krisen varade ända fram till 1959 då det antogs en stabiliseringsplan. Det innebar en liberalisering ekonomin och öppnade upp för utländskt kapital, något som fick BNP att åter vända uppåt.

Spansk-amerikanska kriget (1898)
Den första stora globala krisen inträffade i slutet av 1800-talet. Den utlöses av att jordbrukspriserna rasade på grund av billigare transporter och drabbade Spanien mellan 1882 och 1897. År 1895 startade dessutom det kubanska självständighetskriget, som avslutades när USA gick in i konflikten 1898. De utgifter som genererades av den militära upptrappningen på Kuba och Filippinerna kompenserade initialt den minskade aktiviteten. Men förvärrades senare krisen genom att skapa ytterligare finanspolitiska problem. Till det kom en invasion av vinlusen samt problem för bankerna.

Utfärdandet av värdepapper för att finansiera kolonialkriget höjde statsskulden till 123 procent av BNP 1902, året då den åter började sjunka tack vare en omstrukturering och finanspolitisk reform. För att ta sig ur krisen devalverade Spanien pesetan och införde handelsprotektionism. Landet gynnades även av återkomsten av kapital från Kuba, när kolonin förlorades.

Finanskrisen (1868)
Den allvarliga krisen mellan 1866 och 1868 hade sitt ursprung i järnvägsinvesteringarna. De matade en bubbla inom bygg- och aktiemarknaden, som exploderade och drog med sig bankerna i fallet. Banksektorn hade vuxit och tredubblat antal krediter, något som drevs på av behovet att finansiera investeringarna i järnvägen. Två katalanska banker var de första att falla, vilket skapade panik.

Antalet banker minskade från nästan 60 till det 15-tal som hade funnits före krisen. Den finansiella krisen kombinerades med en explosiv cocktail av en serie dåliga skördar, som orsakade en försörjningskris med upplopp i städer som Sevilla och Granada. Dessutom hade den katalanska textilindustrin drabbats av allvarliga problem på grund av bristen på bomull, orsakad av det amerikanska inbördeskriget. Allt detta ledde fram till den så kallade ärorika revolutionen, som fick till följd att drottning Isabel II avsattes från tronen.