Spanien går helt klart ned i varv i juli, augusti och halva september. Åtminstone under normala omständigheter. Pandemin har ruckat på det mesta och min upplevelse är att de som jobbar, numera är mer på alerten, jämfört med före Covid-19. Kniven på strupen och allt det där. Men vanliga somrar är det nästintill omöjligt att få något att hända i den professionella sfären.

Detta trots att en person rimligen inte borde vara borta från jobbet mer än max fyra veckor (den normala semestern i Spanien om man tar ut allt på en gång) och att det på större företag, rimligen borde finnas någon annan i tjänst som håller ställningarna. Trots detta alltså, är det inte ovanligt att saker och ting står helt still i 2,5 månader.

Jag önskar verkligen att jag kunde sänka mig till denna energinivå. Jag förstår mer än någonsin, varifrån denna hemska ineffektivitet kommer. Det handlar om överlevnad.

Man borde göra färre saker, långsammare. Istället brukar mina somrar vara mer intensiva än andra perioder på året. Kanske mest för att jag försöker pressa in fler aktiviteter på lika många dygnstimmar. Barnomsorgen haltar och jag vill dessutom för egen del hinna med poolbad, filmkvällar, god mat och kvällspromenader. Vi sover mindre och mindre. Och de timmar jag jobbar måste jag gå snabbt och göra saker fort.

Men det går ju inte. Denna veckan förklarade min kropp det för mig. Den ville faktiskt inte mer. Lite ren och skär stress låg möjligen i grunden, men även det faktum att jag inte fyllt på det som behövdes. Jag är överlag väldigt dålig på att dricka, men hade verkligen ansträngt mig för att hälla i mig vatten. Vatten räcker dock inte när man svettas stor del av dygnet. Det behövs salter och mineraler också och jag tror, utan att vara läkare, att det var här det brast för mig.

Tydligast blev det när jag kände det som att mitt blodsocker gick ned, fast jag precis ätit lunch. Min kropp sa till mig att äta en skål med salta jordnötter och sedan kändes det bättre. Därefter tänkte jag att det är ju inte klokt att jag inte vet att ta hand om mig i värmen, efter nästan 18 år i Spanien.

Kanske är det för att jag jobbar hemifrån och sparar på luftkonditioneringen dagtid på grund av de hutlösa elpriserna. Eller så är det för att jag har en andalusisk hund som är totalt opåverkad av värmen. Medan grannarna berättar om hur de får dra ut sina hundar för att de i alla fall ska gå ut och kissa, så vill Zingo ha sina fyra dagliga promenader och visar mig tydligt hur understimulerad han är. Han kunde inte bry sig mindre om att det är 37 grader varmt. Han går till och med ut och lägger sig i solen då och då.

Så jag begav mig till affären och införskaffade tomatjuice, gazpacho och Aquarius. Och faktum är att det fick ganska snabbt resultat. Jag har också ändrat rutinerna för hundpromenaderna och hoppar ibland över den mitt på dagen samt har förvandlat den långa powerwalken till en lågenergipromenad där jag låter Zingo lukta på precis allt han vill. Målet är att gå så få kilometer som möjligt, på så lång tid som möjligt helt enkelt.

Ta hand om er i värmen. Oavsett du är på semester eller jobbar, lyssna på din kropp och överansträng den inte. Det behövs väldigt mycket mindre för att det ska ske på sommaren. Anamma den spanska ineffektiviteten. Jag lovar mig själv att försöka i alla fall.