Hösten är verkligen min bästa tid. Inrutad vardag är det bästa som finns efter den oändliga sommaren då allt är löst i kanterna och svetten alltid rinner. Att då gå från att sova länge och äta frukost i sängen vid 11, till att redan klockan 10 befinna mig i Málaga centrum med två timmars fri tid, det är som en liten present inpackad i silkespapper och sammetsband. Varje lördag får jag öppna denna gåva och bestämmer själv det exakta innehållet. Ibland dras jag i någon särskild riktning, andra gånger följer jag bara gatstenarna.

Jag smyger mig in i Sohos skuggiga gator för ännu är solen stark och krockar med min längtan efter krispighet. Zingo älskar att vara i stan och drar otåligt i kopplet som en hungrig upptäcktsresande som inte kan få nog av alla nya spännande dofter, stadsvana hundar och malliga duvor. Sedan vidare in i Paseo del Parque som också bjuder på svalare temperaturer och känns pampig och storstad på ett helt annat sätt än jag upplevde den när jag bodde i Málaga.

Vissa dagar tar jag sedan vägen via El Palmeral de las Sorpresas och Muelle Uno, ut på piren vid La Malagueta, insuper den storslagna vyn över stranden och bergen bort mot Pedregalejo och El Palo och ända ut i hamnen med fritidsbåtar, seglarskolor och enorma kryssningsfartyg.

Andra dagar går jag in i gamla stan efter turen genom parken, antingen en bit upp mot Alcazaba bakom rådhuset eller rakt upp i smeten förbi katedralen eller längs med Calle Larios. Precis då strax efter klockan 10, är den som bäst. Vacker, glänsande och ännu luftig. Upp till Plaza de la Merced. In bland smågatorna, fönstershoppandes i småbutikerna, antecknar julklappsidéer till familjen. En påse Málagathé till mamma. En rosa flamencoklänning till systerdottern. En bok med sagor för barn som drömmer om att förändra världen till Iván.

Det gäller att hålla fötterna i styr. För så här dags är de av fötter blankslipade stenlagda gatorna, fuktiga av morgontvätten och det är lätt att halka. Jag glider omkring som på is och vill skrika ut varningar till gråhåriga turister som jag är rädd ska falla pladask.

Förra lördagen tog jag vägen upp genom skogen mellan Alcazaba och Gibralfaro, Calle Mundo Nuevo. Visserligen ganska välfrekventerad av både andra hundägare och utländska besökare på cykel eller segway, men det är natur till hundra procent. Höga träd, vackra vyer och bilfritt. Jag tänker på hur jag bodde i Málaga stad i drygt åtta år, under cirka tre år i kvarteren alldeles bredvid denna skog och hur jag inte kände till dess existens. Det är inget mindre än en skandal. Särskilt som jag alltid raljerat över hur speciellt Málaga är men att jag saknade det gröna.

Jag minns fortfarande hur jag för Sydkustens räkning intervjuade stadens borgmästare Francisco de la Torre 2009 och vågade mig på att ifrågasätta bristen på grönt i Málaga som i övrigt är så fantastiskt. Han svarade att Málaga som kompensation har “det blå”. Havet. Men han poängterade inte för mig att jag borde utforska denna fantastiska lunga som inte ens är en park utan en riktig skog.

Jag går på några nitar också. Dock inga farliga sådana. Slår mig orutinerat ned vid ett café på hörnet av Calle Cister med utsikt över entrén till Alcazaba för att äta frukost. Tio euro får jag betala för en kaffe, apelsinjuice och en croissant med marmelad. Det kostar drygt hälften inne i gränderna.

Absolut bästa kaffet tar jag dock stående, på Mia Coffe House på Plaza de los Mártires. Där betalar jag 2,30 för en stor Caffe Latte. Så god var den att när jag spillde ut en skvätt på gatan, slickade Zingo i sig varenda droppe. Detta är inte någon unik upptäckt, stället har fem stjärnor på Trip Advisor. Men det är ett både prisvärt och genuint hål i väggen och framför allt smakar kaffet gudomligt. Jag känner mig upplyft och bestämmer att det får bli mitt lördagsstammisställe.

Hade jag inte haft Zingo med mig så hade jag gjort en sista anhalt i saluhallen Atarazanas för att inhandla veckans frukt och grönt, en stor burk med Aceitunas Partidas från Málaga, fisk och skaldjur till middagen och några påsar med mandlar, kryddor och ett gott nybakat bröd. Jag hade säkert också passat på att slinka in på CAC (Centro de Arte Contemporáneo) för att få en skymt av deras pågående utställning. Någon dag ska jag fråga om kanske hundar är välkomna in.

Utan att skynda hinner Zingo och jag med 10.000 steg på förmiddagen innan vi åter hämtar upp Iván utanför La Sala. Vi är hemma lagom till den tid vi vanliga lördagar skulle börja rulla i gång dagen med städning och andra projekt. Istället för sömndruckna och sega är vi nu pigga i huvudet, trötta i fötterna men fulla av energi tack vare nya intryck och en känsla av tillfredsställelse. Så där som man känner sig när man besöker nya platser.